Tankar som måste ut

Jag har tankar jag måste få ner på pränt, saker som tumlar i mitt huvud. Jag vill få ut dem, se dem framför mig på papper och låta andra betrakta för att ge dem nya vinklar. Men oron för att lämna ut eller såra är lite för stor för att jag ska våga vara fri. Det är ett gissel, det här samvetet som så gärna vill bädda in och fluffa upp och ta bort alla taggar som kan skada. Men jag gör ett försök att låta mina tankar flöda om än i chiffrerad version.

Jag såg något igår som fick mig att förstå och förlåta mig själv lite grand. Minnets tyngd var lättare att bära än jag trott och påminnelsen kom som en befrielse. Några kilon mindre att släpa på. Jag blev glad men jag aktade mig för att låta det bli mer än så. Lite medicin mot samvetskvalets plåga, men jag är noga med att inte överdosera.

Det finns också saker jag inte förstår. Kanske har jag, mitt fluff till trots, sårat någon. Oavsiktligt och utan att förstå. Eller så har tiden runnit klart och det är avslutat och bra så, tack. Bara att betala för det som var och gå vidare. Men jag har svårt att förstå varför det blev så just nu. Och jag befarar att det har mer med mig att göra än det borde. Det lägger sig som en stilla sorg invid mitt hjärta. Jag har aldrig svikit men jag tror att du känner dig sviken ändå. Det gör mig ledsen men jag tror att du måste förstå att det ligger mer hos dig än hos mig. Det jag undrar nu är hur jag ska bete mig om du kommer tillbaka, som om inget har hänt? Kanske är ditt svek större än mitt? Och kanske ska jag för en gång skull behålla min stolthet.

Jag kan se er två, hur ni slåss som rivaler och sakta men obönhörligt närmar er kanten. Ska jag se på? Kan jag göra annat? Det är ju så enkelt, så klassiskt. Ni är alltför lika och slåss med samma vapen mot fiender som inte finns annat än inom er själva. Det är osäkerheten ni tampas med. Jag ser det så klart och känner mig som en mor som vill klappa er på huvudet och omständligt förklara vad ni gör för fel och hur ni ska göra rätt. Men vem är jag att vara förmer? Vem är jag att trampa på er osäkerhet? Men det är svårt att se hur andra blir lidande för era tillkortakommanden och ibland vill jag bara fnysa hånfullt och be er skärpa er. Använd hjärnan till att tänka med vill jag fräsa. Självklart gör jag inte det. Jag vet ju hur lätt det är att se vad tavlan föreställer om man tar några steg bakåt.

Jag är tacksam och nöjd. Jag är glad. Förvånat ser jag tillbaka på smärtan jag har upplevt förut. Ärren har bleknat som de alltid gör. Jag har nog ovanligt gott läkkött. Men jag har lärt mig en del på min väg och jag vet att inget är för evigt och kanske vill jag heller inte ha det så. Det finns en tröst i att veta att det kommer nytt och att det kan göra ont igen likaväl som att såren läker och stärker. En ärrad kropp håller konstigt nog för mer än en som varit skyddad mot livet. Jag älskar dig lugnt och sansat och hopplöst förtvivlat och pirrigt nyförälskat. Kärleken är som ett psykedeliskt mönster som växer i mig. Och om jag ska tacka för något så är det detta, att kärleken blir större med åren. Att den har så mycket kvar att ge. Och att jag förstår att den måste vårdas för att jag ska ha rätt till den.

Jag får vara tacksam. Jag får ha det bra. Och jag får tro att jag duger precis som jag är. Jag har byggt mitt liv själv med hammare och spik. Jag har inte kommit hit genom att köpa något färdigt. Jag har använt mina händer, skapat själv och jag har rätt till varje tum av det som finns i mitt liv. Utan att be om ursäkt för det.