Om Kurt

Nu har jag läst ut boken Ers majestäts olycklige Kurt som handlar om Kurt Haijby som var älskare åt Gustav V. Intressant bok som väcker många funderingar och lusten att veta mer om många saker. Makt är knepigt, så mycket knäppt som görs för att folk vill behålla sin makt. Läs boken vettja.

Rik utan pengar

Utsikt från poolen.


Har fixat räkningar och svettats lite över bristen på pengar. Men efter lite räknande och trixande så ser jag att vi faktiskt kommer att ha hyggligt med pengar över sommaren. Känns skönt att inte behöva snåla jättemycket. Vi har sällan speciellt mycket pengar att röra oss med men vi lever inte speciellt utsvävat heller så på nåt sätt så brukar det ändå bli så att vi kan göra mycket av det vi vill. Men det är nog så också att vi inte har så stora krav och önskemål. Vi har ju ett fint hus på en vacker plats och då känns det inte så motiverat att åka till dyra semestermål. Och efter ett antal år med lite pengar så blir det en vana att inte vilja ha för mycket.

Jag fattar nog inte riktigt hur mycket pengar en del människor har. För mig är varje tusenlapp en rikedom och jag är glad när jag någon månad kan ta ut några tusenlappar i lön. Men jag är rik på andra sätt. Det räcker med att titta ut genom fönstret så ser jag tydligt hur bra jag har det.

Min djurvärld

Båda barnen är på läger. Det känns lite konstigt att vara utan dem. Jag skjutsade Boll till ridlägret i morse. Det kommer nog att bli en riktigt bra vecka för henne. Första gången hon är på ridläger. Will har åkt till Göteborg för att bo på en lägergård vid havet och åka till Liseberg. Blir nog också riktigt kul.

Själv så ska jag försöka få lite jobb gjort. Men jag har inte satt igång än. När jag kom hem så satte jag mig vid köksbordet med min bok. Snart är den utläst och då ska jag berätta mer. Sen åkte jag till grannen för att vattna och mata katten eftersom de är borta några dagar. En stackars fågel hade fastnat i jordgubbsnätet och det blev lite läskigt. Jag kunde ju inte lämna den där men jag har aldrig räddat en sprattlande, skrikande fågel ur ett nät förut. Jag är lite rädd för fåglar sedan min kompis undulat flaxade på mig när jag var liten. Jag hämtade handskar och en sax och så fångade jag fågeln och pratade lugnande medan jag klippte bort nätet. Lite imponerad är jag av min handlingskraft i det läget. Efteråt kände jag mig lite skakig och smått obehaglig av någon anledning. Jag är mer van med hundar och katter och fästingjävlar.

Jag brukar inte använda ord som hata och avsky särskilt ofta. Och jag är inte en sådan som hatar lättvindigt. Men fästingar, jag kan bara inte med fästingar. Varje dag plockar jag minst tio fästingar som kryper eller sitter fast på hunden, katterna eller mig. Som tur är sitter de inte så ofta på barnen eller mannen. Häromdagen hade jag en fästing som satt fast i naveln. Det är så äckligt och avskyvärt och förbannat. Jag hatar fästingar. Vi är i alla fall vaccinerade mot TBE nu. Men hur får man bort fästingar? Om man besprutar så dör ju en massa andra insekter också. Jag hörde om hönor som äter fästingar. Såna skulle jag vilja ha.

Om jag skulle jobba lite. Kanske.

Vatten och sånt

I morse åkte jag som vanligt på möte. Som jag gör varje onsdag morgon. Jag var trött och lite uppe i varv som jag brukar eftersom jag tidigt på morgonen ska stå inför en massa folk och prata och hålla reda på viktiga saker och ta tag i saker. Sen så åkte jag till en kompis men stannade innan vid en trädgårdsaffär. Jag gick in där fortfarande lite uppe i varv och så plötsligt var jag som i en annan värld. Det var som om jag landade efter att ha irrat runt som en ballong i blåsväder. Jag var här och nu istället för överallt och ingenstans och då och där och sen.

På hemvägen stannade jag och köpte vatten. Loka med krusbärs och päronsmak och blev glatt överraskad. Krusbär har aldrig varit någon favorit men det här var gott. Lite som piggelin fast utan sockerslisk.

Jag har också köpt en flytväst åt Einar så nu kan jag lugnt låta honom springa lös vid sjön utan att hela tiden ängslas för att han kanske ramlar i. Kanske har jag redan skrivit det men om inte så höll han på att drunkna för att han slutade simma och sjönk som en sten. Läskigt.

Nu är det dags att åka och inviga den. Till en glittrande blå skogssjö med solvarma klippor. Bättre än att jobba, bättre än alla pengar i världen.

Lite bilder

Här är min älskade hund och jag förevigade på en av våra dagliga promenader. Han är så söt!



Vi har ju gått och blivit med båt och Einar är redan sjövan. Han hoppar glatt i båten och sitter sedan i aktern och kikar.


I söndags var vi på träff hos Einars uppfödare. Vi träffade många andra hundar bland annat två av Einars systrar och en 6 månader äldre fralladam vid namn Charlotte. Den svarta är Charlotte och den med bruna fläckar är hans syster Ebba. Einar blev mycket förälskad i Charlotte och tyckte att de kunde ha lite kärlek ihop. Hon höll med.

Upp och ner

Ibland har jag inte tuppkam, då ser jag ut som på den nedre bilden. När jag dristar mig till att gå bland folk utan tuppkam så händer det märkliga saker. Plötsligt kommer folk fram och säger, men så fin du är i håret. Liksom uppmuntrande. Som om de vill stödja mig att våga vara normal igen. Det är intressant. Mitt hår växer också och när det har vuxit ut en bit på sidorna så händer lite liknande saker. Folk ser på mig med en mer okejande blick.

På den övre bilden, som är tagen idag, är jag nyrakad. Och genast får många nåt bekymrat i blicken. Som om de vill säga:
- Jaså, hon gjorde det igen. Har det inte gått över än?

Men min tuppkam för så mycket bra med sig så jag behåller den allt ett tag till. Och nästa frisyr jag skaffar mig kan mycket väl vara helrakat.

Det är jättebra när man väntar på mat på en restaurang till exempel, jag glöms aldrig bort längre. Eller om jag träffar folk en andra gång så vet de precis vem jag är. Det är också gott för min själ att se lite fräck och störande ut. Det är lättare att ta plats och låta bli att be om ursäkt.

Och det är sannerligen på tiden att jag gör det.

Den som inga byxor har...

Det har varit en intressant dag idag. Började morgonen med ett tidigt möte som jag brukar på onsdagar. Jag är med i ett affärsnätverk och vi träffas varje vecka för att få mer affärer. Just nu är jag den som leder mötena vilket är en utmaning och mycket bra träning. Efter mötet åkte jag förbi en mataffär. Funderade på pengarna eftersom vi har lite dåligt av den varan just nu. Åkte hem och förberedde mig inför ett möte. Jag ska göra en logga till ett närliggande litet samhälle. Kul! Jag gör det gratis men jag tror att det kan bli bra reklam. Det var ett givande möte, inte minst för att jag fick visa att jag kan mitt jobb.

Jag lunchade ute i min sommarfina och varma trägård och läste tidningen. Grät en skvätt åt något en av mina vänner skrivit. Och så slängde jag mina byxor i tvätten. Eftersom det var varmt så tyckte jag att jag inte behövde klä på mig igen. Det kommer ju sällan några oinbjudna hit. Satte mig vid datorn på mitt lilla kontor och jobbade vidare. Boll kom hem och började göra chokladbollar. Och förstås. Mitt som jag satt där utan byxor och Boll hade kladdiga händer så bankade det på dörren.

- Aaahhh... sa jag till dottern. Jag har inga byxor! Du måste öppna.
- Men jag är kladdig om händerna, sa hon.
- Öppna, väste jag, och försökte smygkika ut i hallen utan att synas.
Så hon öppnade på vid gavel så Einar sprang ut och jag hörde en djup stämma fråga:
- Finns det inte någon annan hemma?
- Hämta byxor, väste jag.
Jag försökte tänka ut ett bra strategi. Gå ut och låtsas som ingenting eller springa förbi snabbt.
Sen stack jag ut huvudet och log mot en ung, snygg budkille. Och kapitulerade.
- Hej, sa jag. Jag har inga byxor. Jag har lagt dom i tvätten.
Och så stod jag där medan Boll hämtade byxor och killen klappade Einar.
- Du är väl inte rädd för hundar, sa jag fånigt. Som om en lugn kille som sitter på huk och klappar en liten hund för fulla muggar skulle vara rädd.

Nåja, jag fick mitt paket och killen skrattade glatt åt att jag inte hade några byxor. Det är säkert jättekul att vara paketleverantör.

Dagen fortsatte med att Will, som numer är min frisör, rakade mig på huvudsidorna så tuppkammen fortsätter vara tuppkam. Och så åkte Einar och jag in till stan för att äta mat tillsammans med mina fina vänner vid den enas kolonilott. Mycket trevligt.

En bra dag på det hela.

Trött

I morse gick jag och lade mig igen när barnen hade åkt. Jag sov ända till halv elva och först hade jag dåligt samvete för att jag sov istället för att jobba. Men när jag började räkna efter så är det ju faktiskt så att jag sover för lite. För att må bra behöver jag sova 8-9 timmar per natt. Om jag gör det regelbundet så kan jag sova lite kortare emellanåt utan att det gör nåt. Men om jag, som det är för det mesta, sover 6-6,5 timmar per natt så går det liksom inte tillslut. Jag blir så trött och funkar inte alls särskilt bra. Med andra ord så sover jag minst 10 timmar för lite varje vecka.

Sen tog jag ledigt och åkte med Einar till en närliggande liten ort och promenerade och så tog vi en tur på trevliga småvägar.

Ibland behöver jag bli människa igen.