Upp och ner

Ibland har jag inte tuppkam, då ser jag ut som på den nedre bilden. När jag dristar mig till att gå bland folk utan tuppkam så händer det märkliga saker. Plötsligt kommer folk fram och säger, men så fin du är i håret. Liksom uppmuntrande. Som om de vill stödja mig att våga vara normal igen. Det är intressant. Mitt hår växer också och när det har vuxit ut en bit på sidorna så händer lite liknande saker. Folk ser på mig med en mer okejande blick.

På den övre bilden, som är tagen idag, är jag nyrakad. Och genast får många nåt bekymrat i blicken. Som om de vill säga:
- Jaså, hon gjorde det igen. Har det inte gått över än?

Men min tuppkam för så mycket bra med sig så jag behåller den allt ett tag till. Och nästa frisyr jag skaffar mig kan mycket väl vara helrakat.

Det är jättebra när man väntar på mat på en restaurang till exempel, jag glöms aldrig bort längre. Eller om jag träffar folk en andra gång så vet de precis vem jag är. Det är också gott för min själ att se lite fräck och störande ut. Det är lättare att ta plats och låta bli att be om ursäkt.

Och det är sannerligen på tiden att jag gör det.