Ingenting

Jag är inte så jobbsugen i dag. Eller det kanske jag är, men jag har inget skoj att ta tag i. Ska iväg på möten om ett tag.

Så just nu sitter jag här och funderar. Fast jag vet inte på vad.

Trallallala. Kunde jag inte fått sova en timme till istället?

Einar i våren

Nu är det äntligen vår. I går gick vi i solen Einar och jag. Tittade på tranor, blåsippor, bäckar och annat skoj. Det är skönt med vår.

Långt om ansvar

I dag har jag varit med min 13-årige son i skolan. För att det är stökigt på lektionerna. Det kan man ju lugnt säga att det var.

Vad jag inte förstår är varför lärarna inte säger ifrån.

Varför väljer man att utbilda sig till lärare? Ingen av lärarna verkade tycka att det var speciellt kul. För att kunna göra det de är där för så behöver de ju upprätthålla en viss ordning. Om de inte klarar av det så måste de ju se till att få hjälp.

Jag efterlyser mer ansvar. Inte bara i skolan utan nästan överallt. Varför vill inte folk ta sitt ansvar? Vågar de inte? Vet de inte hur de ska göra? Är de för lata för att ta sitt ansvar?

Då ska jag berätta något för er alla där ute (eller i alla fall för er två som läser det här). DET ÄR KUL ATT TA ANSVAR! Jo, faktiskt. För om jag tar ansvar så får jag också bestämma. Och det är kul att bestämma. Det är kul att ha friheten att bestämma över sitt eget liv men för att göra det måste man också kunna ta ansvar.

Jag har varit rätt feg. När jag var yngre så smet jag gärna undan när något blev jobbigt. Det kan jag erkänna. Men med tiden så har jag lärt mig att det bara gör allt värre. Att möta det som är jobbigt, att ta sitt ansvar och ställa saker tillrätta är jobbigt ett litet tag men sen så kan man gå ur det med högburet huvud, släppa det och må bra.

Det är jävligt jobbigt att ta ansvar. För när man har ansvar så kan man inte släppa det mitt i. Man måste fullfölja. Man måste bråka ibland. Vara obekväm ibland. Vara envis. Våga leda. Men det är också jävligt skönt att ta ansvar. För då vet jag vad som händer, jag kan lita på att det blir gjort och det är skönt när det blir ett bra resultat. Då växer man som människa och man mår bra.

Vad jag vill komma till här är att dessa lärare mår dåligt för att det är stökigt på lektionerna. Hur löser man det bäst? Jo genom att ta ansvar. Om jag inte mår bra på mitt jobb så måste jag hitta problemen och ta itu med dem. I det här fallet handlar det om att säga ifrån, prata med föräldrar och ta hjälp av ledningen.

Okej, det börjar ju hända saker nu eftersom vi föräldrar äntligen har blivit inblandade. Men först och främst borde de säga ifrån. Det har de kanske gjort, vad vet jag. Men jag vet i alla fall att jag aldrig skulle tolerera ett sånt beteende som dessa barn hade i klassrummen. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Att uppfostra barn är lite som att uppfostra hundar. Markera direkt när de gör fel och beröm när de gör rätt.

Egentligen tycker jag att skolplikten är skit. Hur fan ska jag kunna uppfostra mina barn hela vägen när de måste vara i skolan 6-8 timmar om dagen? Då måste jag ju kunna lita på att de som har ansvaret för dem säger ifrån när de beter sig dumt. Och om de inte gör det och jag inte får reda på något? Hur blir det då?

Queer hund

Jag tror att Einar är lite queer. Han har nämligen en förkärlek för björnar. Han har flera olika gosedjur men det är bara björnar som han mycket noggrant och ihärdigt idkar kärlek med. Han har en björn som heter Ernst och den är han mycket kär i. Min käre make fick en gång i tiden Ernst av ett gammalt ex. Det är ju bra att Ernst kommer till nytta.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till Einars böjelser. Ska jag låta honom hållas och se det som något positivt att han tränar sig i fall han en dag ska bli avelshund eller ska jag förmana honom och förklara att sådant gör man i enrum och inte mitt framför ögonen på gäster och barnen?

Einar var på utställning för lite sedan och då vann han fina priser. Kanske kan han bli avelshund?

Jag tror jag avvaktar ett tag och ser hur det utvecklar sig både på utställningsfronten och kärleksfronten.

Var är kärleken till din nästa?

I går kväll ringde det på dörren, ganska sent. E öppnande och där stod en man som berättade att han glömt radion på i sin bil så att batteriet var urdraget. Med andra ord så kunde han inte åka hem. Denne man hade gjort ett snickerijobb i en sommarstuga i området. Eftersom vi inte har några nära grannar (500 m till den närmaste och mycket längre till någon sommarstuga) så undrade vi hur det kom sig att han kom till oss.

Orsaken var att ingen annan hade velat hjälpa honom. De trodde han var en skummis.

Visst, jag kan förstå att man undrar om en vilt främmande karl kommer och ringer på sent på kvällen men lyssnar man inte på vad människan har att säga innan man bestämmer sig för att det är en skum typ?

Självklart så hjälpte vi honom.

Jag fick en ny kund för några veckor sedan. Han babblade glatt på om än det ena än det andra. Tydligen var han av vallonsläkte och han sa:

- Det var vi valloner som kom hit med kunskaperna och gjorde Sverige till ett fungerande samhälle. Sen kom bidragstagarna hit.

Jag fattade inte vad han menade så jag hummade nåt förvirrat.

- Ja, muslimerna, sa han och skrattade.

Jag blev helt ställd och kom inte på nåt att säga.

- Men det kanske inte du tycker, sa han när han inte fick nåt svar.

Jag tycker det är rent jävla skitsnack, hade jag velat säga men vad säger man till en blivande kund när man inte har råd att tacka nej till jobb? Fast han fattade nog att jag inte höll med honom.

Men vad håller folk på med? Är vi så rädda för andra människor så vi glömmer bort kärleken? Har hatet och föraktet för andra människor blivit så vanligt så vi inte ens fattar att det är det det är?

Jag lovar, det är mycket roligare att älska än att hata. Min dotter fick ett kärleksbrev av sin pojkvän idag. Han är 10 år. Det var det finaste kärleksbrev jag någonsin läst (ja, jag fick läsa det). Det finns hopp om livet.