Långt om ansvar

I dag har jag varit med min 13-årige son i skolan. För att det är stökigt på lektionerna. Det kan man ju lugnt säga att det var.

Vad jag inte förstår är varför lärarna inte säger ifrån.

Varför väljer man att utbilda sig till lärare? Ingen av lärarna verkade tycka att det var speciellt kul. För att kunna göra det de är där för så behöver de ju upprätthålla en viss ordning. Om de inte klarar av det så måste de ju se till att få hjälp.

Jag efterlyser mer ansvar. Inte bara i skolan utan nästan överallt. Varför vill inte folk ta sitt ansvar? Vågar de inte? Vet de inte hur de ska göra? Är de för lata för att ta sitt ansvar?

Då ska jag berätta något för er alla där ute (eller i alla fall för er två som läser det här). DET ÄR KUL ATT TA ANSVAR! Jo, faktiskt. För om jag tar ansvar så får jag också bestämma. Och det är kul att bestämma. Det är kul att ha friheten att bestämma över sitt eget liv men för att göra det måste man också kunna ta ansvar.

Jag har varit rätt feg. När jag var yngre så smet jag gärna undan när något blev jobbigt. Det kan jag erkänna. Men med tiden så har jag lärt mig att det bara gör allt värre. Att möta det som är jobbigt, att ta sitt ansvar och ställa saker tillrätta är jobbigt ett litet tag men sen så kan man gå ur det med högburet huvud, släppa det och må bra.

Det är jävligt jobbigt att ta ansvar. För när man har ansvar så kan man inte släppa det mitt i. Man måste fullfölja. Man måste bråka ibland. Vara obekväm ibland. Vara envis. Våga leda. Men det är också jävligt skönt att ta ansvar. För då vet jag vad som händer, jag kan lita på att det blir gjort och det är skönt när det blir ett bra resultat. Då växer man som människa och man mår bra.

Vad jag vill komma till här är att dessa lärare mår dåligt för att det är stökigt på lektionerna. Hur löser man det bäst? Jo genom att ta ansvar. Om jag inte mår bra på mitt jobb så måste jag hitta problemen och ta itu med dem. I det här fallet handlar det om att säga ifrån, prata med föräldrar och ta hjälp av ledningen.

Okej, det börjar ju hända saker nu eftersom vi föräldrar äntligen har blivit inblandade. Men först och främst borde de säga ifrån. Det har de kanske gjort, vad vet jag. Men jag vet i alla fall att jag aldrig skulle tolerera ett sånt beteende som dessa barn hade i klassrummen. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Att uppfostra barn är lite som att uppfostra hundar. Markera direkt när de gör fel och beröm när de gör rätt.

Egentligen tycker jag att skolplikten är skit. Hur fan ska jag kunna uppfostra mina barn hela vägen när de måste vara i skolan 6-8 timmar om dagen? Då måste jag ju kunna lita på att de som har ansvaret för dem säger ifrån när de beter sig dumt. Och om de inte gör det och jag inte får reda på något? Hur blir det då?