Var är kärleken till din nästa?

I går kväll ringde det på dörren, ganska sent. E öppnande och där stod en man som berättade att han glömt radion på i sin bil så att batteriet var urdraget. Med andra ord så kunde han inte åka hem. Denne man hade gjort ett snickerijobb i en sommarstuga i området. Eftersom vi inte har några nära grannar (500 m till den närmaste och mycket längre till någon sommarstuga) så undrade vi hur det kom sig att han kom till oss.

Orsaken var att ingen annan hade velat hjälpa honom. De trodde han var en skummis.

Visst, jag kan förstå att man undrar om en vilt främmande karl kommer och ringer på sent på kvällen men lyssnar man inte på vad människan har att säga innan man bestämmer sig för att det är en skum typ?

Självklart så hjälpte vi honom.

Jag fick en ny kund för några veckor sedan. Han babblade glatt på om än det ena än det andra. Tydligen var han av vallonsläkte och han sa:

- Det var vi valloner som kom hit med kunskaperna och gjorde Sverige till ett fungerande samhälle. Sen kom bidragstagarna hit.

Jag fattade inte vad han menade så jag hummade nåt förvirrat.

- Ja, muslimerna, sa han och skrattade.

Jag blev helt ställd och kom inte på nåt att säga.

- Men det kanske inte du tycker, sa han när han inte fick nåt svar.

Jag tycker det är rent jävla skitsnack, hade jag velat säga men vad säger man till en blivande kund när man inte har råd att tacka nej till jobb? Fast han fattade nog att jag inte höll med honom.

Men vad håller folk på med? Är vi så rädda för andra människor så vi glömmer bort kärleken? Har hatet och föraktet för andra människor blivit så vanligt så vi inte ens fattar att det är det det är?

Jag lovar, det är mycket roligare att älska än att hata. Min dotter fick ett kärleksbrev av sin pojkvän idag. Han är 10 år. Det var det finaste kärleksbrev jag någonsin läst (ja, jag fick läsa det). Det finns hopp om livet.