Nytt och annat

Jag har en ny dator! En stor skärm och mycket mer minne. Min personlige IT-konsult undrade hur jag har kunnat jobba. Men man vänjer sig ju. Fast nu har jag några dagar framför mig att installera program, fixa mina filer osv. Men sen så...

Min fredag började med att jag steg upp halv 6 och satte i gång att fixa, städa och ordna frukost för 10 personer. Hade möte här hemma från klockan 7 med mitt affärsteam. Vi körde hårt till halv tolv och sedan så mötade jag lite med en kollega och sedan med min IT-tekniker. Jag har utsetts till medlemskoordinator i mitt affärsteam. Tjusigt. I´m a business woman!

Jag har söta kissar. När alla hade åkt och jag hade vilat en stund så gick jag ner. Aslan och Cosmo kom försiktigt smygande ner för trappen och ställde sig i böjen och kikade. Synd att jag inte ahde kameran tillgänglig just då för de var sååå söta där de stod, den ena ett steg ovan för den andre och både med lätt frågande blick.

Har jag sagt att Marsipan har kommit hem? Min kisse som varje sommar försvinner för att sedan dyka upp till hösten. Hon försvann vid midsommar och kom hem för någon vecka sedan. Vanligtvis kommer hon inte förrän tidigast i oktober. Men jag tror att gammeln börjar ta ut sin rätt. Hon är 13 år nu och så mager som hon var när hon kom hem har hon aldrig varit förut. Tokiga katt. Men hon har ätit upp sig rejält redan.

Jag sitter och äter ost och dricker vin. Snart kommer mina föräldrar över. I morgon ska jag på möte och sedan på 40års-kalas. Lillebror kommer hit i helgen och äntligen har han börjat säga att han vill komma. Han är en go kille och jag är mycket glad för att vi får ta hand om honom ibland.

Jag önskar er alla (tre?) en skön helg.

Och jag trodde jag bodde på landet

Igår var jag i Vagnhärad. Eller egentligen så åkte jag förbi för jag skjutsade Will och några av hans klasskompisar som skulle på läger. Men på hemvägen så stannade jag för att tanka i Vagnhärad. När jag körde in bilen på macken så stod det en rund kille med keps och tvärrandig tröja och tankade bensin i en dunk. Framför min bil (i vägen) stod en flakmoppe. Men ganska snart dök det upp ytterligare en kille, en något rundare i tvärrandig tröja och keps. Han ställde sig och stirrade på mig innan han tog flakmoppen och flyttade på den. Jag började tanka och plötsligt stod där en kille till, ännu rundare med tvärrandig tröja och keps. Jag tankade klart (bensinen luktade mycket konstigt, kanske var den gammal) gick in och betalade. Kvinnan i kassan titta förvirrat på mig när jag sträckte fram mitt visakort.
- Ska du använda det där? frågade hon.
- Va? Ja, vadå? sa jag.
- Ska du betala med det där?
- Ja... ?
- Jaha, har du inte OK-kort?
Jag fick betala i alla fall, gick ut till bilen och ser då killarna åka iväg på flakmoppen. Några på flaket. Ingen med hjälm.

Sen åkte jag hem.

Omväxlande

Mitt jobb är väldigt omväxlande. Ibland är det massor, massor , massor att göra. Bråttom, stress, stiga upp tidigt, sitta uppe sent. Andra gånger går det som en dans, klart på en halvtimme. Ena dagen sitter jag fast vid datorn timme efter timme, en annan dag så åker jag lite hit och dit och fixar små saker. Vissa dagar grubblar jag över komplicerade kunder och känner mig lite liten och andra dagar så är jag bäst, jag kan, jag vet och det blir bra det jag gör.

I dag ska jag åka iväg och fixa saker, hälsa på en kompis och njuta av livet. I morgon vet man aldrig hur det blir.

Sex

Det är ett ständigt pågående arbete att ta hand om sig själv på bästa sätt. Jag är ibland dålig på det. Kanske för att jag istället är rätt bra på att ta hand om andra.

Jag har velat se Sex and the City-filmen hela sommaren men det har jag inte gjort. I stället har jag varit på bio och sett Indiana Jones och Arkiv X. Kanske för att mitt sällskap har föredragit dessa filmer. Eller vadå kanske, så är det ju. Och jag är som sagt ibland lite dålig på att stå på mig och göra saker som jag vill.

Men igår så åkte jag på bio. Ensam. Och såg Sex and the City och det vara två och en halv välspenderade timmar. Jag hade det fantastiskt bra där jag satt i biosalongen bland 35 andra kvinnor och en man. Precis som med konserten förra vecken så hade jag ett stort leende fastklistrat i ansiktet, men också lite tårar ibland.

Varför ska jag vara så dålig på att ta för mig och så bra på att offra mig för andra? Jag får väl säga som Samantha sa i filmen - att det längsta förhållandet har jag haft med mig själv och det är nog dags att satsa lite mer på det förhållandet nu.

Åh Winnerbäck

Mitt äventyr igår var att gå på Winnerbäck-konsert tillsammans med två vänner på Strömsholm. Miss Li spelade också och Sofia Karlsson. Och våra mungipor spretade uppåt hela tiden. Man blir så glad av all den energi och begåvning och ljuvliga musik som dessa fantastiska artister delar med sig av.

Det blåste och regnade när vi åkte dit men när vi hade parkerat så började det att spricka upp och när vi åkte hem så var det stjärnklart.

Bilderna är inte så bra men vad kan man begära av en mobiltelefon och avstånd? Jag lyckades hamna bakom långa karlar hela tiden. Om man är två meter lång så kan man väl ställa sig längst bak. Man ser ju ändå. Jag som är 163 cm ser inte mycket ens om jag står på tå. Men vi trängde oss fram tills vi såg hyggligt och det är alldeles, alldeles underbart att få stå i mörkret bland tusentals personer och se och lyssna och dansa och sjunga med för full hals.

Jag borde gå på konsert oftare.

Frihet är bara ett annat ord för att inte ha något att förlora

Jag älskar mina barn. När de är någon annanstans än där jag är så saknar jag dem. Längtar efter dem och undrar varför jag var så ivrig att få iväg dem. Och samtidigt så är det mycket skönt att ibland få en stund för sig själv. Som nu. Min mamma kom nyss och hämtade barnen. Will ska åka med dem till Ö-vik för att hälsa på släktingar och kommer hem först på lördag eller söndag. Boll ska vara hos min syster över natten då jag ska på äventyr i morgon.

Så nu sitter jag här och upptäcker att jag har frihet. Frihet är ett av mina favoritord. Jag har bara lite jobb att göra. Väntar på besked från en kund men jag tror inte det kommer i dag. Och till två andra kunder ska jag fixa några småsaker och det är inte bråttom egentligen. Så om jag vill kan jag lägga mig i hängmattan och läsa eller åka in till det lilla samhället och köpa en tidning. Som jag sedan kan ligga i hängmattan och läsa. Men skulle jag inte kunna göra de här sakerna fastän barnen är hemma? Jo naturligtvis. Men alla som har barn vet att man inte bara åker iväg en sväng hur som helst eller att man inte kan ligga ostört i en hängmatta och uppslukas av en bok i timmar. Barn vill fråga saker, barn vill inte alltid följa med, barn vill också ligga i hängmattor, barn behöver mat.

De timmar som de är borta hemifrån när de går i skolan eller är hos kompisar är annorlunda. Att ha en natt och ytterligare en dag framför mig då jag vet att barnen mår bra och har det bra på alla sätt och vis men utan att jag behöver ha ansvar för dem är frihet. Men utan alla dessa dagar då vi är tillsammans så skulle denna frihet inte vara värd så mycket.

Det ger även svar på en fråga jag har funderat på ett tag. Varför man stannar hos någon som man inte alltid är lycklig med. Svaret är enkelt. Därför att man i det stora hela är lyckligare tillsammans än utan.

Min man och jag har inte alltid haft det bra. Jag har funderat på att gå och jag har slitit som ett djur ibland för att få det att funka så som jag måste ha det för att må bra. Men livet är inte bara lycka och enkla tillstånd. Och den kärlek och lycka jag känner tillsammans med min man och mina barn är det som får mig att välja den ibland mycket svårare vägen. Och hur fulländad är inte njutningen när man varit i den svartaste natten?

Och jag måste nog säga, efter att ha provat både att leva i en bergochdalbana och flytandes på en madrass på en lugn och begränsad sjö, att jag nog nästan hellre lever i en bergochdalbana. Bara det är raksträcka emellanåt så jag får hämta andan lite.

TV-apparater

Jag flyttade till egen lägenhet när jag var 20 och då köpte jag en begagnad tv. Något år senare flyttade jag ihop med Erk och tvn fick följa med. För trots att han var utbildad inom det elektriska och brukade laga tv-apparater och hade en ansenlig mängd sådana så funkade bara min. Vi hade inte så mycket pengar och den funkade ju så varför skulle vi köpa en ny? Den höll i några år men när den gick sönder så fick vi en begagnad tv av mina föräldrar då de hade vunnit en ny tv. Mycket passande. Vi hade den tv´n i några år tills mina föräldrar köpte en ny och gav den de hade vunnit till oss. Den vunna tv´n har vi sedan haft och den har funkat bra. I förrgår så ringde min pappa och frågade om vi ville ha en ny tv. Han hade nämligen en över efter att ha bytt jobblokaler. Samma dag så börjar vår tv att krångla. I går kom pappa över med den nya. Mycket passande.

Vi har funderat på att köpa en ny, platt tv. Lite större. Man ska ju ha sån nu. Men ingen av oss har riktigt känt sig manad att driva det vidare till fullbordat köp. Och nu behöver vi ju inte. Nu har vi ju en nästan ny tjocktv som passar utmärkt där den står. Och det känns bra att använda begagnade saker och inte alltför mycket bidra till konsumtionssamhället.

Så förskräckligt mycket tittar vi ju inte på tv och min syn är utmärkt upptäckte jag igår då jag besiktade bilen. De hade en sån där tavla med bokstäver som optiker har och de hade markerat var man skulle stå och vilken rad man borde kunna läsa för att köra bil utan glasögon. Jag kunde utan större problem läsa den understa raden. Som var tre rader i från den markerade. Vad min syn har med tv-tittandet att göra? Förutom det uppenbara att man behöver kunna se för att titta på tv. Jo, ett tag har jag tyckt att jag inte sett texten ordentligt. Eller det var nog för ett tag sen när jag tänker efter. Men då tyckte jag att vi antingen skulle flytta tv´n närmare soffan eller skaffa en större tv. Att jag har glasögon (som jag inte använder) spelar ju ingen roll. Men nu behöver vi inte lägga sköna tusenlappar på en ny tv, jag behöver inte använda mina glasögon och vi kan njuta av Seinfeld och Sex and the City och andra trevliga program ett tag till. Och skulle den här tv´n gå sönder så kommer säkert pappa på att han behöver en ny tv.

Tidig morgon efter en konstig natt

Sovandet blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. När vi skulle lägga oss så ringde telefonen och Erk fick åka och jobba. Ett maskinrum i en stor affär hade brunnit upp i en stad en bra bit härifrån. Så jag satt uppe vid tv´n lite längre än jag hade tänk mig och sen läste jag en stund. Och jag sov oroligt. Vaknade flera gånger av min mage som böljade av oro. Vaknade 20 i 6 och ringde till honom för att fråga hur det gick. Då hade de precis fått fart på allting. Så snart borde han vara på väg hem. Det är svårt att sova när det inte är som vanligt.

Jag kokar ägg och skriver ut några papper jag ska ha med mig till bokföringen. Ska snart väcka barnen som ska följa med. Det var ju bra det att vi ska åka iväg i dag så gubben min får sova.

Nu är jag hungrig. Jag blir alltid mycket hungrigare när jag stiger upp tidigt.

Förresten så drömde jag att vi hade skaffat hund. Mina föräldrar och jag. En liten ljusbrun ungersk ras som var mycket trofast.

En dag i augusti

Det blev en riktig fin dag. Så där vardagsfin och trevlig. Jag har jobbat lite lagom, tvättat, surfat lite, lekt kurragömma med barnen, lagat god mat och promenerat med min man. Nu ska jag plocka ihop mina kvitton och andra papper för i morgon ska jag få hjälp med bokföringen. Men det första jag ska göra tidigt i morgon bitti är att åka och besikta min 47 år gamla Opel.

Så det blir tidig nattning, tror jag. Jag har haft en period av jobbiga drömmar. Jag har vaknat mitt i natten och satt mig upp. Inte vetat var jag är, inte kunnat se nåt och knappt kunnat andas. Vi har väldigt mörkt i sovrummet. Men sista nätterna har jag fått sova.

En kompis ringde precis och berättade att hennes pappa har dött. Han var 90 år så det var ju inte så oväntat. Men hon behövde prata och det förstår jag, hoppas att jag kunde lätta lite av hennes tankar genom mitt lyssnande. Jag är lite kluven till döden. Gamla människor som är sjuka eller inte orkar länge borde få dö och jag tycker nog att det är lite av en lättnad när de dör. Men får man känna så? Är döden alltid sorglig? Kanske sörjer man inte alltid en gammal människas död utan mest bara saknar och minns? Eller är saknaden samma sak som sorgen?

Utanför mitt fönster står en svart kopojke och äter löv från småbjörkar. Kvällsluften kommer in genom den öppna dörren och kyler mina fötter. Barnen leker med varandra utan att bråka och någonstans i närheten finns min man. Livet kanske inte behöver vara mer än så en måndagkväll i augusti.

Okej

I dag är det sol. Men jag tycker att hösten har kommit. Det är något i ljuset som känns som höst. Men det är okej. Första riktiga arbetsveckan börjar i dag. Det är också okej. Och jag är okej. Ledsenheter blåser ganska snabbt över.

Jag tror jag nöjer mig så för tillfället.

Aj

Jag är ledsen och har ont i magen. Ledsen för att jag ska reagera sådant. För att det så lätt kan bli fel. Jag är ledsen och trött och både tom och full på samma gång. Det hänger ihop med mitt förra inlägg. Och med saker som hänt efter det. Fast allt bottnar nog egentligen i saker som ligger långt tillbaks.

Det är så lätt att tro att saker är borta, begravna, försvunna. För att de inte varit där på ett tag. Men så händer en liten sak som gör att de väller fram. Och saker antar onödigt stora proportioner och jag borde säga till mig själv att jag ska strunta i det och inte förstöra för mig själv. Men jag kan inte. Det kommer över mig och jag blir sårad ända in i själen för att jag påminns om allt som varit.

Och nu vet jag inte hur jag ska ta mig ur det.

Funderingar som inte kommer ut

Jag har mycket jag funderar på. Men i bloggen skriver jag mest ytligt blaj och jag har inte pratat, pratat, pratat med någon på länge. Inte ens min man. Som sex till exempel. Sex pratar man inte med vem som helst om och inte när som helst. Sex skriver man inte om i sin blogg hur som helst. Och nätvänner som jag förut skrivit med om allt är inte lika tillgängliga längre. Eller så är det jag som inte är tillgänglig längre.

Jag känner hur det vill ut. En massa prat om allt möjligt men jag tror att jag inte har någon att vräka ut alltihop åt. Jag vet att jag har vänner som lyssnar men jag vet inte om jag vill vräka ut allt på dem. Jag vet inte riktigt vad allt är som vill ut heller för det har jag inte tillåtit mig att fundera på.

Det är ju så att även om man kan berätta mycket för sina vänner så berättar man inte riktigt allt för alla. Och alla tar inte emot allt med öppet sinne. Så man sållar. Och då försvinner ju en del av poängen med att få lufta sina tankar fritt.

Fast när jag tänker efter så vet jag ju att det finns vänner som jag inte behöver sålla med. Men så ska ju möjligheten finnas också, att få tid att sitta ner och prata. Utan barn i närheten, utan tider att passa.

Nu förstår jag fördelen med en granne man kan gå över till och babbla av sig med.