Den här helgen har vi åkt nästan 120 mil. Ända upp till Örnsköldsvik och så ner igen. Men när vi hade kommit till Övik så insåg vi att det var nästan lika långt till till Haparanda. Herregud så långt Sverige är. Och jag som vill åka till Nordkap nångång.
Men vackert är det. Jag skulle gärna åka igen fast då ha mer tid på mig så jag hinner stanna och fotografera.
Bröllopet var fint, bruden vacker, maten god och det var härligt att träffa släkten. Synd bara att det var så kallt. Vi var i en hembygdsgård och bröllopsfesten var i en gammal loge som var dragig och utan värme. Men de två tjejerna som var värdpar var så fiffiga så de ordnade rörelselekar innan vi fick börja äta. Huvud, axlar, knä och tå, knä och tå. Och så blev det ju dans senare på kvällen. Jag fick dansa med Erk, min pappa och brudgummens nästanpappa. Nästanpappan, alltså min fasters man (med efternamnet Svensson) dansade hela tiden åt samma håll så jag fick ont i höften. Men när låten var slut släppte han mig inte så det var bara att dansa nästa dans också. Jag trampade honom på tårna, det gör jag med alla. Jag kan inte dansa så bra. Men han trodde det var hans fel.
- Går ni ofta ut och dansar? frågade han.
- Nej, nästan aldrig, sa jag. Jag kan inte dansa.
- Det märks ju att du kan dansa, sa han.
Och i nästa andetag sa han (när jag trampade honom på tårna igen):
- Jag tror Svensson börjar bli onykter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Mysigt låter det ändå!
Logdans och allt!
Jag skulle vilja lära mig dansa så där tjusigt som de gör på tjusiga bröllop. Senast jag försökte var med morfar. Jag var tio år och brudnäbb på min sysslings bröllop. Nu är det dags igen tycker jag.
Kim - ja det var ett toppenbröllop.
Linda - vi funderar (i alla fall jag) på att gå på danskurs. Skulle nog sitta bra.
Skicka en kommentar