Erks faster kom förbi och frågade om hon fick låna tvättmaskinen vilket ledde till att det nu är jag som tvättar och hänger ut hennes tvätt. Inte för att det gör så mycket men varför blir det alltid så? Jag kan höra mig själv erbjuda saker samtidigt som jag tänker att jaha nu gör jag så där igen utan att tänka efter om jag verkligen vill.
Men det kan ju vara bra att resa sig upp och hänga tvätt, jag börjar få träsmak i baken av att sitta på en köksstol och svara på svåra frågor om fonologi.
Tillägg: Tvättlinan gick sönder när jag skulle hänga upp tvätten. Jag fick solen i ögonen och mjölksyra i armarna när jag skulle försöka knyta ihop det igen. När jag sedan skulle plocka ner tvätten så tappade jag förstås tvättkorgen.
Och nu är jag hundvakt till en frisk Vilma och en sjuk Holly (urinvägsinfektion, vilket innebär att hon måste ut och kissa hela tiden). Holly åt kattskit och sprang iväg hela tiden. Nu ligger de bredvid mig.
Jag känner mig konstigt irriterad. Kan det bero på att jag inte kan säga ifrån?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du måste säga ifrån mer!
Om man inte säger ifrån så är det inte heller någon vet att det inte känns ok. Jag är som du och fan att det ska vara så svårt att säga ifrån.
Ja jag borde ju det, fast jag kan ju inte hålla ordning på mig själv utan lovar hit och dit utan att tänka efter.
Och för det mesta så är det inte nån större fara. Men jag undrar hur det alltid lyckas bli så.
Det är svårt att säga ifrån.
Tål att övas på...
Ja, hur man säger ifrån på ett snyggt sätt. Det skulle jag vilja veta.
Skicka en kommentar