När jag var liten så gick jag ofta ut i skogen och bara var där. Jag gick barfota på mossiga stigar, klättrade i träd, byggde kojor och lekte indian. När jag sitter här inne och tittar ut på en solig höstvärld så får jag en sådan lust att gå ut i skogen och bara vara. Men jag tror att jag inte riktigt kommer håg hur man gör. Nu finns det alltid en orsak, en riktning och en vändpunkt.
3 kommentarer:
Jag förstår!
Det är svårt numera. Men jag övar på saken. Gör du det också.
Tänk vilken fantasi man hade. Man kunde ju liksom faktiskt "se" det man lekte. Att förlora sig i en sådan fantasivärld går liksom inte längre. Det är något magiskt som bara inträffar när man är barn tror jag.
Eller om man är lite skruvad kanske haha.
Ja det är något jag gärna skulle vilja kunna igen. Mycket handlar det väl om måsten och tider att passa och då får inte fantasin riktigt tid att blomma ut.
Som sagt - vi får öva :0)
Skicka en kommentar