I'm an animal

Var kommer den där känslan i från? Den som säger: gräv ner dig, göm dig, dra täcket över huvudet och kom upp om ett halvår så ska du se att allt har ordnat sig. Är det det djuret i mig som säger åt mig att fly från allt som är jobbigt? Ibland undrar jag om det här med att vara medveten och tänkande inte bara är en bisarr biverkning av vår genetiska överlevnadsstrategi. Andra djur är snabba, starka, har huggtänder, är små eller bra på att gräva. För att överleva. Vi kan istället tänka. För att kunna bygga ett skydd, fånga maten eller göra upp eld. Men på köpet kommer samvetet, känslorna, förmågan att planera och fundera ut saker i förväg. Både bra och mindre bra. Just nu vill jag ta mina barn och se till att vi kommer till ett säkert ställe. Eller försvara dem med huggtänder och klor. Jag vill inte sitta ner och samtala och försöka komma fram till en lösning efter några konstiga uppdiktade regler som bara är till för att skydda förövaren och inte offret. Jag vill vara det djur jag är och inte låtsas att vi människor är något förmer på grund av en biverkning, en defekt. Jag vill inte sitta där och låtsas när allt handlar om att överleva och göra det på bästa sätt. Varför ska jag då vara människa och göra det på ett krångligt och "civiliserat" sätt? När det är så mycket bättre att vara rak. Att vara det djur jag är.