En liten dikt

Life is hell. Life is fucking hell. Jag försöker minnas goda tider. Och visst gör jag det. Minns. Men vad är ett minne mot verkligheten? Mot nu? När allt är tillsynes perfekt. Nästan i alla fall. När livet är på sin topp. Sysselsättning. Sådant jag gillar. Vänner. God mat. Ett fungerande liv. Men inom mig rasar väggarna. Inom mig dör morgonen redan i soluppgången. Inom mig härskar en gråhet som jag inte kan slå mig fri ifrån. Jag behöver ett uppror. Jag behöver tid. Längtan. Jag behöver få kännas viddernas frihet i ett skoningslöst knull. Jag behöver. Men når inte. Kakburken.

Snart brister det. Sömmarna håller inte min övergödning. Jag svälter trots välfyllt skafferi. Strupen hopsnörd.

Du vet. Det finns tårar.

Det finns något som heter utlösning.

Efter det kommer frid.

Men jag hittar inte vägen.

Bakom knuten ömsar världen skinn. Alla är där. Som i en dröm blir jag uppehållen. Jag springer och ringer men ingen svarar och jag når inte. Fram. Båten går och jag hinner inte med. Jag känner paniken och jag ser mig om. Ser mot tryggheten och gömmandet. Ser mot framtid och hinna med. Står ensam och vilse kvar på en hållplats jag inte kan värja mig mot. En tom väg.

Och här står jag.

Aldrig har det varit så grått förut.