Följetong

Kom på att jag ju kan lägga ut saker jag skrivit här. Så kanske någon läser i alla fall. Det här är första stycket i en novell som heter Finns du. Resten kommer publiceras senare.


Hennes händer darrade lätt när hon sträckte fram dem mot hans ansikte. Nu släppte hon taget och lät sig falla. Fingertopparna nuddade vid hans varmsträva kinder. Ögonen fann hans i ett sugande ögonblick, sedan såg hon ner. Där var hans knän. I jeans. Hon ville ta på de där varma jeansen. Någonstans spelade musik, någonstans hördes röster prata och skratta. Men det var någon annanstans, i det här tomrummet befann sig bara hon och han. Han kunde heller inte prata. Av förundran, kanske. Eller kände han som hon? Såg han också hur varma hennes byxor var och hur gärna deras kinder skulle vilja lägga sig tätt intill varandra? Kunde han som hon inte prata för att en pirrning envisats med att fastna i bröstkorgen? Hon vågade knappt andas av rädsla för att ett för djupt andetag skulle spräcka hennes skenbara lugn. Tänk om hon skulle skrika och få det här ur världen. Tänk om hon skulle böja sig fram och kyssa hans ögonlock och sedan ta till sig att hon redan hade släppt taget och bara hade kvar att hoppas på att hon skulle landa mjukt. Det var bara sekunder som hade gått, inte ett helt liv fastän hon kände sig redo att dö. Snart skulle han bryta tomrummet och lämna henne kvar i fallande position. Hans varma händer skulle inte dämpa fallet och hans kind som längtade efter hennes skulle aldrig få veta hur det kändes. En sekund kvar. Sedan skulle hon sätta sig bredvid honom och falla färdigt.

To be continued.