Jag har ont i handen. Jag låg och sov när telefonen ringde. Yr i mössan kastade jag mig upp ur sängen och rusade ner för trappan samtidigt som jag höll i ledstången. Och brände mig i handen. Hur klantig får man vara? Nu har jag en blank grop på kanten av handen som bränner. Aj!
Jag har också pratat med en fax i dag. Det var den som ringde. Piip, piip, piip, sa den. Hallå, sa jag. Och sen lite ilsknare, hallå! Men den fortsatte bara säga piip. Sen ringde faxägaren upp. Det var från begravningsbyrån som har hand om Erks farmors begravning. Erks faster hade lämnat ut vårt nummer och sagt att de kunde faxa annonsen för korrekturläsning till oss. Utan att prata med oss. Han fick mejla istället och så åkte jag hem till fastern med annonsen. Men fastern var inte hemma så då åkte jag till svärfar. Som godkände den. Och så fick jag mejla tillbaka och säga det. Jag ska även prata med Erks syskon om vi ska gå ihop och köpa en bukett till begravningen. Inte för att jag inte kan göra det. Men varför kan inte folk be mig? Och inte bara ta saker för givet? Visst kan jag göra det för Erks farmors skull men samtidigt så är jag ju "bara" gift med ett barnbarn. Det är inte min mamma. Inte min farmor. Fast svärfar sa faktiskt tack. Och det kändes ju bra.
Ibland undrar jag om närmast sörjande alltid är de som är närmast rent blodsligt. Jag tror inte det. Det är lite konstigt det där med sorg. Det är som om man får tilldelat sig en viss mängd sorg beroende på var i släkten/bekantskapskretsen man befinner sig. Och skulle man sörja mer så får man inte visa det. När min morfar dog så kändes det så. Hur skulle jag kunna vara mer ledsen än min mamma eller min mormor? Eller de som bodde nära honom. Antagligen så ligger det hos mig. Som vanligt kan jag inte ta plats.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar