Vi såg på King Kong i går. Barnen grät floder när han dog på slutet. Det känns skönt att de kan gråta så öppet åt en film och att de kan känna empati med en filmapa. Jag hade inte gråtit så inför mina föräldrar. Om det säger mer om mig eller om dom kan man ju fundera på. Men jag hade varit lika ledsen.
När jag såg King Kong på bio så levde jag mig med. Jag var nära tårarna på slutet men runtomkring mig fanns människor som verkade oberörda. Tänk om vi skulle våga visa lite mer känslor. Vi biter ihop om tårarna eller så rycker vi på axlarna och låter inte känslorna få fäste ens inom oss. Och ändå så är det ju så skönt att få släppa loss dom. Tänk att få gråta eller skratta ohejdat utan skam eller tveksamhet eller rädsla för att någon annan ska håna oss.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du har så rätt i det du skriver.
Jag väljer systematiskt bort att se snyftiga filmer med andra människor för jag skäms när jag gråter.
Det är ju jättefånigt av mig.
Jag tror banne mig du är världens bästa mamma.
Så klok och kärleksfull.
Förresten så har jag drömt två gånger nu att jag flyttat in hos er. Fast jag fick lappsjuka t om i drömmen.
Jag drömmer så konstigt...
Tack Linda vad du är snäll!
Aj då, lappsjuka i drömmen... då kanske det är bäst du inte gör slag i saken och flyttar hit då. Fast när vi fått ordning på gästrummet så kan du ju sova över :0)
Jag kommer!
Var så säker.
Skicka en kommentar