Flockdjur

Jag känner emellanåt en desperat längtan efter att bli klar med exjobbet. Det går framåt, det är säkert inte så farligt som det känns och det är inte så många veckor kvar. Men ändå.

Jag är ensam hemma ikväll eftersom min käre man jobbar natt. Det är både skönt och lite jobbigt. Hur kan man växa fast vid nån så dant att man inte kan vara normal utan denna människa? Det är lättare om det är jag som åker iväg men när han försvinner så blir jag litegrann som en hund som lämnas ensam. Jag får väl skylla på att jag är ett flockdjur. Jag har nog alltid varit sån. När jag var liten så tyckte jag om att stänga in mig på mitt rum och vara i fred så länge jag kunde höra de andra men om jag var ensam hemma så blev jag konstig. När jag flyttade hemifrån så dröjde det inte länge innan jag skaffade hund. Jag kan inte vara ensam men jag tycker om att vara ensam i närheten av andra. Och ändå finns där en slags längtan efter ett ensamt liv långt inne i skogen eller på en ö i havet. Tänk så enkelt det vore om jag var lite mer jämn. Om jag kunde vara en sån där förnöjsam människa som ville en sak och levde så och inte krävde något annat. Istället vill jag allting på en gång. Leva ensam i skogen, festa järnet med en massa människor, resa jorden runt, vara hemma med familjen, sitta på ett café mitt i en storstad med mina vänner, sitta med min man under stjärnorna, ha en hel hög med hundar, katter, hönor och kaniner, att hela världen ska läsa och älska mina böcker.

Jag är trött och jag borde ha lagt mig. Jag var faktiskt på väg. Men ensamma nätter i ett mörkt, tyst hus får mig alltid att tveka. Så mycket lättare att sätta sig vid datorn och inbilla sig att halva världens befolkning sitter på andra sidan skärmen och håller mig sällskap.