Jag sitter här och skrattar lite för mig själv. Kim frågade om jag inte kan berätta hur jag träffade Erk. Och varför skrattar jag? Jo för att jag känner mig som en stenålderstant, jag vet ingenting om dejting. I alla fall inte om dejting som ev leder till ett förhållande.
Hur träffades vi då? När jag var ung och tjusig brukade jag åka runt med en killkompis i hans raggarbil. Den här sommaren var jag 18 år. Vi stötte på Erk och hans kompisar under en sån åktur. Min killkompis A kände nämligen dom också. A känner för övrigt väldigt många människor. Vi träffade på dom vid några tillfällen och en kväll bestämde vi oss för att åka till en badplats och grilla allihop tillsammans. Just den kvällen så upptäckte jag Erk, jag såg honom. Det var inte längre ett gäng killar utan plötsligt så fanns han. Han gick iväg ner till vattnet och jag gick efter. Båda ganska blyga. Ingen av oss sa något. Vi stod där och såg ut över vattnet och jag kände plötsligt att det här är mannen i mitt liv. Det hände inte så mycket mer då och inte så mycket mer de andra gångerna vi träffades. Lite trevande försök men hela tiden var det nån annan som var i vägen eller så missförstod vi varandra. Samma sommar tågluffade jag så vi träffades inte förrän i augusti igen. På en fest, helgen innan jag skulle flytta långt bort för att gå i skola. Jag förstod att något måste göras. Jag märkte ju att han också var intresserad. Men maken till trög karl får man leta efter. Tillslut var mina vinkar så tydliga så det blev löjligt. Men mina ansträngningar gav resultat. Och jag har aldrig varit så mycket för finlir och kyskhet och sånt så jag visade honom var skåpet ska stå eller nåt :0)
Sen flyttade jag långt bort. Han skrev två brev till mig, det var kärlek det. Två brev är en stor bedrift för honom, nu för tiden kan jag inte ens få honom att skriva en rad. Jag åkte hem varje helg och då kom han åkande i sin röda Amazon. Tre år senare förlovade vi oss och flyttade ihop. Ett år efter det gifte vi oss och ytterligare ett år senare fick vi vårt första barn. Sen byggde vi hus, fick ett barn till och plötsligt har det gått 15 år. Jisses.
Så hur gör man? Jag vet inte. Jag brukar kasta mig över folk. Det är enklast så tycker jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag älskar det sista du skrev. Att du kastar dig över folk. haha underbart.
Fortsätt så! Det låter underbart
*Snyftar*
Så underbart. Å! Jag vet inte vad jag ska säga. Det lät som en film.
Hmmm... kanske ska jag bli lite mer gåpåig då.
Ja det är bra att visa vad man känner... då står man där naken... och oftast är det ju så vi vill ha folk... eller? :0)
Skicka en kommentar