- Jag måste gå ut en stund till, sa Erk i går kväll när vi hade nattat barnen.
Ut betyder fixa med bilarna.
- Gå ut du, sa jag. Men sen kan vi väl prata en stund?
- Prata? Han fick något stressat i blicken.
- Ja, prata lite bara. Du vet, med varandra. Umgås.
När han kom in igen satte vi oss vid tv:n. Med tv:n på. Och ganska hög volym. Vi såg på Kaxi, ett samhällsprogram från Tornedalen. Och sedan på Metallica.
- Jaha du, sa jag efter en stund. Det är inte så lätt att prata till det här. Då sänkte han ljudet. Och slet blicken från tv:n. En liten stund.
Men sen började vi prata. Och det var ju inte så svårt. Utan ganska trevligt. Och rätt skönt. Inte dumt alls. Vi pratade om det här med att vara lite vilsen i tillvaron och tappa bort sig och ändå veta att det finns där. Han känner likadant. Och så pratade vi om att skaffa hund. Inte nu, men förhoppningsvis i framtiden.
Det behövs inte så mycket. Någon att reda ut tankarna med. Tänk att ordet prata kan vara så skrämmande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, det kan verkligen vara ett skrämmande ord; "kan vi inte prata lite"... huvaligen.
Men det är oftast inte så farligt och mkt skönt efteråt.
Fast jag tror att det egentligen är jag som är mest skrämmande. :0)
Skicka en kommentar