Vredens druvor

Det är för jävligt. Hur gör egentligen andra föräldrar? Hur uppfostrar de sina barn? Pratar de med dem? Och var kommer denna elakhet ifrån?

Min son är en bra människa. Han är lite envis och han går sina egna vägar. Men han är också snäll, omtänksam, trevlig och han vet vad som är rätt och fel i de flesta situationer. Visst kan han som alla andra göra dumma saker och visst händer det att han blir arg men han är inte elak eller störig.

Igår när jag nattade honom började han gråta. Han kunde inte säga vad som var fel utan ville skriva ner det på en lapp. Där skrev han:
"Det känns jobbigt i skolan för att några pojkar är dumma mot mig."
Och så berättade han hur det är. Om han vill vara med och leka går de därifrån. Om han vill titta på något som alla andra får titta på så får han inte det. Utan anledning kan de komma fram och putta till honom och säga något dumt. Många små saker varje dag - det gör ont.

Det är tre killar som är värst men nu börjar även andra i klassen att bete sig som de gör. Och Will han grät och sa att det känns som att han inte kan lita på någon i klassen längre, inte ens sina vänner.

Det har märkts från början att de här tre pojkarna är såna som mobbar. Redan på dagis märktes det. Men var kommer det ifrån? Deras föräldrar har inga sociala problem, det är ordentliga och engagerade föräldrar. Föds dom så? Eller är det trots allt så att föräldrarna har brustit någonstans? De kanske inte har tid att prata med sina barn. De kanske inte har lärt dom hur man beter sig. Eller är det något annat?

Will gillar inte fotboll. I den lilla stan där han går i skola spelar nästan alla fotboll. Will gillar inte att leka krig och springa runt och skrika och slåss. Det gör de andra killarna. Men hur står det egentligen till hos folk om de lär sina barn att den som inte vill göra precis som alla andra är mindre värd? Fotboll är ingen norm man måste följa. Will kan leka båda med killar och med tjejer och han gillar inte att slåss. Det tycker jag är bra. Men attityden hos de andra killarna i skolan är att om man leker med tjejer och kan prata istället för att slåss då är man konstig. Så på något sätt verkar attityden i en småstad (i större städer också?) vara att killar ska vara bråkiga, skrikiga, tuffa och störiga. De ska spela fotboll och inte se åt tjejer. Och att det är rätt att bråka med andra som inte passar in i den beskrivningen.

Jag har lust att baka in lite vett i skallen på alla idioter där, både stora som små.

Men jag ger inte upp. Jag fortsätter min vendetta mot fördomar och trångsynhet. Och det ska bli mig ett sant nöje att läsa lusen av pojkarna och deras föräldrar om de inte låter Will vara ifred. Mänskliga rättigheter har de säkert inte ens hört talas om.

Jag känner hur jag håller på att bygga upp en vrede inom mig mot sånt här. Mot såna fördomar som min pappa vräkte ur sig. Mot mobbing. Mot dumhet. Mot kvinnorförtryck. Vanligtvis är jag väldigt lugn och snäll och säger inte så mycket även om jag tänker. Men den här vreden kommer nog att byggas på. Tyvärr så finns det ju massor av sånt överallt som kan reta gallfeber på en. Det blir nog inte så lätt för den som råkar utlösa min vrede.

Mitt namn är C - hämnaren.