Livet ska gå upp och ner. Så man uppskattar uppen. Fast ibland så är det lite väl mycket ner. När det känns som om man balanserar på kanten till något skrämmande svart och galet då är det jobbigt. Då blir jag rädd. Då är jag ensam hur många vänner och goda människor jag än har runtomkring mig. Men samtidigt så blir världen normal och ljus just då när jag sitter där med en vän och äter lunch eller pratar med min mamma eller ligger bredvid Erk med armarna hårt runt hans hals. Och när barnen skrattar och pratar om sitt då faller stenarna hårt ner på marken och låter mig andas.
Jag tror jag gråter för lite.
Det är så otäckt att känna sig så vilsen i sig själv. Jag har kämpat som ett djur för att ta mig ut från helvetet förut. Jag vill inte dit igen. Men ändå undrar jag om det är det som är felet. Att jag borde slåss istället för att springa. Att jag borde vända mig om och släppa taget och lita på min styrka. Att det är bättre att döda alla monster en gång för alla istället för att försöka gömma mig.
Ibland vill jag vara en gammal kvinna som blivit helt tillfreds med sig själv och livet. Jag vill sitta på en sten och bara ha nu, se ut över havet och inte ha bråttom någonstans. Ha lugn inom mig och känna att jag räcker till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar