Rivers of Babylon

Tidigt en söndagmorgon när himlen var grå och ljuset inte riktigt nådde ända fram satt jag vid min dator i ett försök att lindra min oro.

Jag vet inte riktigt varför jag är sån. Varför jag är så orolig av mig och lätt som en plätt förvandlar saker till hemska orosspöken istället för att ta det lite lugnt och inte ta ut nåt i förskott. Vissa perioder är det värre. Som nu.

Fast min pappa är likadan. Och jag har väl fått det av honom. Men hur blir man av med det?

Igår hade vi en sån där riktigt mysig familjestund, en sån som jag ofta längtar efter. Som jag vill ge barnen. Vi åt tacos, pratade och hade trevligt. Efter maten spelade Will gitarr för oss och Beata sjöng. Det passade inte ihop men vad gjorde det. Sen gick vi ner i baren och spelade musik och dansade. Det är rätt befriande att dansa med barnen. Bara att flumma runt och vifta med armarna och sprattla med benen utan att behöva bry sig om hur man ser ut. Och så spelade vi Sissors Sisters på hög volym så det dunkade i hela huset. Och lite Simon and Garfunkel och så Rivers of Babylon med Boney M... den låten gillar jag. Har den på vinyl dessutom. Ute var det stjärnklart så jag föreslog en promenad innan det var sovadags för barnen. Vi gick där hand i hand allihop och tittade upp mot himlen och alla tusenmiljonertrehundramiljarders stjärnor. Efter oss kom Koffe jamande. Han brukar göra så. Han vill följa med men har för korta ben så han måste springa hela tiden och då jamar han för att vi ska stanna och plocka upp honom så han får åka.

När barnen hade lagt sig tittade Erk och jag på en film, Perfekt strangers. Den var lite knasig. Och så lade vi oss kl elva. Då var vi båda jättetrötta. Och i natt drömde jag om Bengt Bauler, han som spelade Carl i Rederiet. Varför då?

Jag saknar min hund.