Jag sitter i telefonkö. De spelar musik i mitt öra. Telefonköer gör mig nervös. Jag ska sitta i tio minuter (eller mer) och vara förberedd på vad jag ska säga. Efter en liten stund så börjar jag tänka på annat eller göra något och när rösten meddelar att jag fortfarande är placerad i kö så rycks jag tillbaka till verkligheten och börjar leta efter pappret som ligger framför mig, försöker komma på vad jag skulle säga och viftar till så pennan flyger i väg. Och naturligtvis så blir jag kissnödig just när jag sitter där i kön. Och så tappar jag rösten. Med jämna mellanrum måste jag testa att den håller. Och säkerligen säger jag högt: hrm, hrm, ett, två, testing, testing, just när de äntligen svarar.
Nu har jag suttit i tjugo minuter. Måste alla ringa på måndag morgon? Räcker det inte om jag gör det?
...jag tror på dig, i skymningen och dagen efter...trallala... jag tror på dig, ja jag tror på dig, jag tror på dig... (musiken som spelas just nu)
Men vad fan. De svarade och när jag precis börjat säga mitt ärende bad tjejen mig att vänta lite och så satte musiken igång igen. Laleh.
Nu kom hon tillbaks och säger att det är fel på deras telefon så hon hör mig väldigt långt i från. Och hon ska ringa upp mig. Är det ett skämt eller? Jag hörde henne hur bra som helst. Hoppas hon har mitt nummer.
Jag vill inte sitta här. Jag vill klä på mig. Jag vill gå ut. Jag vill börja med Flashet. Och det värsta är att hon säkert inte kan hjälpa mig när jag väl fått henne på tråden igen. Om hon nu ringer upp mig. Jag tror det är en konspiration.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
"Testing, testing".
Nu fick du mig att tokskratta här på jobbet.
Jag brukar bara Hrma eller hmma. Och harkla mig mycket och ofta.
Jag hatar, hatar telefonköer. Faktiskt hatar jag att tala i telefon överlag.
Ha ha telefonköer är ett helvete.
En gång såg jag och min kompis Linda en sketch med Ulla Skoog som skrämde skiten ur oss. Låter absurt och det var det också.
Sketchen gick ut på att hon skulle ringa till sin bank och hamnade i en telefonkö. Så etfer ett tag säger en röst i telefonen till henne.
- du står nu längre bak i kön.
Hon blev sur och lade på. Då ringer telefonkörösten upp!
- Det där var inte särskilt vänligt av dig!
Nu började jag och Linda bli en aning småskrämda (patetiskt jag vet).
Iallafall så drar Ulla Skoog då ur telefonjacket.
Då exploderar dörren och en banktjänsteman kommer in!
Linda och jag skrek som om vi vore med i en Scream-film.
Haha sååå dumt men vi blev riktigt skiträdda.
Telefonköer och telefonknappsval är djävulens påfund... eller en byråkrats (kan vara samma sak).
Skicka en kommentar