Advent?

Lussebullsdeg på jäsning. Jag har svårt att tro att det snart är jul. Bara några dagar till första advent. Är det så? Flash har tagit över min tillvaro och i den världen finns det inte mycket till övers för julstök, pyssel och samvaro. Men jag har slitit mig loss och smällt ihop en deg tillsammans med barnen. Will mätte och Boll rörde. Och jag tog i där det behövdes.

Det är något med min mamma och mat. Hon måste nästan maniskt bjuda på mat om vi är där. Om vi säger nej tack så kan hon inte tro att det beror på att vi inte vill ha. Antingen duger inte hennes mat eller så vill vi inte ställa till besvär eller så (o hemska tanke) kanske vi tänker gå ut och äta istället. Att maten kanske inte duger vill hon nog inte tro så hon propsar bestämt på att vi måste äta och ännu mer bestämt i fall det nu skulle vara så att vi inte vill vara till besvär. För faktiskt så är det ju mer besvär för henne om vi inte äter. Och om vi nu hade tänkt gå ut och äta något onyttigt så är det ju mycket bättre vi äter hos henne. Så nej finns inte i hennes värld. Även om vi säger nej tack flera gånger och väldigt bestämt så har hon ändå lagat mat. Och det gör mig till ett litet barn igen. Jag blir obstinat och är hellre hungrig.

Hur förklarar man för en sexåring att man måste jobba fastän man är hemma? Att alternativet är att hon får vara på fritids? Visst vet hon att det är så för det har jag ju sagt. Men ändå står hon där med gråten i halsen och tycker jag är dum som inte leker med henne. Allt är elände och ingenting är roligt. Och tråkigare mamma finns bara inte. Tills storebror kommer hem.

I dag hände det igen. Jag tänkte för mig själv att vi kanske skulle baka. Jag har inte pratat om det och inte planerat det på något sätt. En tanke som kom för mig bara. Så kommer Boll hem, hon tycker jag är tråkigt och jag lovar att vi ska hitta på något när jag jobbat färdigt.
- Vi kan väl baka, säger hon då.