Efter en något tröttsam föreläsning träffade jag U. Vi åt lunch ihop och gick en sväng på stan. Hade mycket att prata om, som vanligt. Tiden rinner i väg. När vi skulle åka hem följde hon mig till bilen och sen skjutsade jag henne till hennes bil. Men istället för att åka åt varsitt håll så blev vi sittande i min bil och pratade vidare. Det finns så mycket att prata om. Livet, männen, barnen och känslorna. Och så allting annat förstås. Vi träffas alldeles för sällan. Vi behöver ju det här båda två.
Ibland inser jag hur mycket Erk betyder för mig. Hur mycket jag älskar honom. Och det är en glädje att känna att det efter femton år tillsammans och mycket som varit svårt och gjort ont finns en stor lycka och trygghet i min kärlek till honom. Jag kan se på honom och förundras. Jag kan smeka hans hud, borra in min näsa i hans nacke eller lägga armarna runt hans hals och känna en lugn, ren lycka över att han finns vid min sida.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är underbart när man kommer till den punkten efter allt elände man oftast möter på vägen dit..
ja visst är det, skönt att få vila i kärleken liksom...
"vila i kärleken" vad vackert det låter.
och ja, det är underbart.
De som ständigt jagar den där nyförälskelsekänslan fattar ingenting.
Det är inte farligt att inte vara nyförälskad hela tiden.
Fast det ska ju kännas rätt, inte bara att känslorna tonat bort.
Det är en väldig skillnad mot det här.
Skicka en kommentar