Några minuter innan jag måste iväg till skolan. Mamma Mia var jättebra, en trevlig resa på det hela taget. Trevligt och ovanligt att åka buss (för mig alltså), väldigt smidigt. Trevligt att umgås med mamma och syster och trevligt att vara i Stockholm. God mat också. Och trevligt att komma hem igen.
Men en oro har tagit min mage som gisslan. Jag brukar vara orolig titt som tätt men det är frustrerande när jag inte vet varför. Oron gnager och pockar på en uppmärksamhet jag inte vill ge den. Jag har ju inte ens något att oroa mig för. Eller har jag?
Känns som om jag ligger bra till vad det gäller tidsplanen i kursen i alla fall. Och det mesta funkar riktigt bra här hemma. Jag har dessutom ev fått några småjobb. Varför kan jag då inte bara flyta med och ha det bra? Måste jag oroa mig för påhittade saker?
Aah!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh jag är precis likadan. Får många gånger verkligen fundera på vad det kan vara som gör mig så orolig. Ibland kommer jag på det, ibland inte.
Hjärnspöken antagligen...
Men hur blir man av med dessa hjärnspöken. Utdrivning? Handpåläggning? Terapi? Hjärntvätt? Bullbak? Promenader? Elchocker? Könsbyte? Eller köra bil och sjunga till radion kanske... det funkade hyggligt för mig i morse i alla fall.
Mamma säger åt mig att gå på promenad.
Hon har hört att Bergman himself sagt att demonerna inte klarar av frisk luft eller nåt i den stilen.
Eller så tar man sig en whisky...det gör vi i vår familj haha.
Skicka en kommentar