Sagopromenad

Boll och jag tog en promenad. En solig och skön höstdag. Som gjord för en promenad. Åh, suckade hon, det är ju minst tre kilometer. Nejdå, det är det inte alls, svarade jag. Är det långt kvar? frågade hon. Och jag förstod att något måste göras för att rädda promenaden. Jag kan berätta en saga, sa jag. Det blev en saga om tvillingkaninerna Stina och Nina som rymde hemifrån för att de fick ta hand om disken. Morotsstuvning till middag, att diska katrullerna efter det skulle få vem som helst att vilja rymma. De rymde in i skogen men blev skrämda av en uggla och gick vilse. Som tur var kom en hare och räddade dem. De rusade in i köket, övertygade om att alla skulle ha saknat dem nåt förskräckligt, men ingen var där. En liten stund senare kom deras mamma in. Nämen vad bra, sa hon, ni är klara med disken. Då får ni gå ut och leka nu då.

Lagom som sagan var slut vände vi och gick hemåt igen. Berätta en saga till, bad Boll. En om troll. Fast inte som rymmer. Så jag berättade om en familj som bodde i kanten av en skog. De var fattiga och pappan blev sjuk i svårartad lunginflammation och barnen var tvungna att gå lång väg till skolan varje dag fastän de inte hade några skor och det var höst och kallt. Men flickan, som hade hört att trollen var snälla om man var snäll mot dem, steg upp tidigt en morgon innan de andra hade vaknat och så gick hon ut i skogen för att leta rätt på trollen. Till slut hittade hon dem och det visade sig mycket riktigt att trollen var snälla. En människoflicka som snällt kommer och ber trollen om hjälp får så klart hjälp. Hon fick skor till sig och sin bror och en påse med guldmynt och en flaska med medicin till pappan. Och så fick hon åka på trollkungens axlar hela den långa vägen hem.

Vi hade precis kommit hem när sagan var slut. Boll hade varit tyst hela vägen. Åh, suckade hon, vilka bra sagor du berättar mamma. Då blev jag glad.