Fan, jag är så trött på att vara ledsen. Jag avskyr när det blir så här, avskyr det där ontet i magen. Arg blir jag också. Han har inte rätt att vara så jävla dum. Och varför är jag så ledsen på honom då? Jo för att han knappt sa grattis åt mig igår. Han kom hem, tittade på mig (inget leende, ingenting, bara tittade). Hej, sa jag. Hej, sa han. Grattis. Sen gick han ner i källaren och var där tills maten var klar. Jag fick stå själv i köket och laga till min födelsedagsmiddag och ensam dricka ett glas vin. Han kanske säger något eller ger mig något vid middan, tänkte jag dumt nog. Det gjorde han inte. Han klagade lite på maten och sen lyssnade han förstrött på mig som pratade. Han kanske säger något eller ger mig något sen, tänkte jag dumt nog. Jag satte mig framför tvn. Han lade sig i andra soffan och somnade. Sen nattade vi barnen. Han kanske säger något eller ger mig något när de har somnat, tänkte jag dumt nog. Vi tittade på tv en stund till. Jag ska gå och lägga mig, sa jag, kommer du med? Jag tänkte (dumt nog) att han kanske hade planerat något busigt till mig. Jag ska bara titta lite på tv först, sa han. Så jag gick och la mig. Och väntade. Och väntade. Och sen kom han och la sig. Och så var det inte mer med det.
Vi ska ju åka till Stockholm nästa helg men det har jag bokat in själv. Jag frågade honom om han vill. Jag fixade allting. Jag betalar med de pengar jag fick i julklapp av mina föräldrar.
Jag hade hoppats att han skulle ha kommit hem och med ett leende gett mig en stor kram och sagt grattis min älskling på födelsedagen. Jag hade önskat att han skulle ha tagit ett glas vin med mig och hjälpt mig med maten. Jag hade hoppats att han skulle ha pratat med mig, bjudit till lite. Kanske viskat i mitt öra att när barnen sover då... Och visst hade jag hoppats och önskat lite att han kanske, kanske skulle ha köpt någon liten present eller några blommor.
Mest av allt önskade jag att han på något enda litet sätt hade visat att jag betyder något för honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Åh...klantiga karl!
Ibland kan man tror att vissa människor har sirap i skallen. Mig själv inkluderad. Jag har inte problem med såna här sidor av mig själv men jag brister rejält på andra. Det jobbiga är att det alltid har krävts ett riktigt jävligt bryskt uppvaknande för att jag ska fatta vad jag egentligen har.
Usch varför är det så att man så ofta måste lära sig den hårda vägen? Eller iallafall jag. För det är så jobbigt när saker dras till sin spets innan man inser vad man gjort och vad man kan förlora.
Ta ton och plats vännen.
Det är dags för din karl att vakna upp och se vad han har!
Att försumma dig på det här sättet är inte ok.
Neeej nu glömde jag återigen att skriva att det är jag linda som säger det här. Jag är så virrig.
Jag instämmer med Linda; KLANTIGA KARL!
Jag vill ruska om honom ordentligt och skrika "vet hut!"
Tack för att ni talar om för mig det jag egentligen vet men tvivlar på så många gånger. Att jag inte begär något omöjligt.
Det är alltid svårt att se sådant man inte vill se. Tyvärr. Men förhoppningsvis blir man med tiden bättre på det och då blir det lättare att göra något åt det.
Skicka en kommentar