Ge upp?

Jag önskar att det var annorlunda. Att jag fick känna så mycket tydligare att jag betyder något. Varför är det så att den person jag vill ska bry sig mest bryr sig minst? Samma sak upprepar sig gång på gång. Det spelar ingen roll vad jag säger och gör. Jag berättar hur jag känner, hur jag mår, vad jag vill, behöver och önskar. Varje gång gör jag det. Och varje gång får jag ett förlåt. Men det där förlåtet spelar ingen roll för det blir ju likadant nästa gång. Han säger att han bryr sig, att han älskar mig och visst, det stämmer säkert. Men jag märker det inte. Hur kan man vara så taktlös, så oseende? Hur kan man låta bli att förstå efter så många år och så många tårar och så mycket förtvivlan? Och varför lär jag mig aldrig? Om jag stängde av. Om jag slutade önska och förvänta mig och hoppas, då skulle det vara så mycket lättare. Men hur korkat det än är så kan jag inte ge upp hoppet för då ger jag upp mig själv. Då erkänner jag att jag inte är värd att bry sig om. Men ju längre tiden går och för varje meningslöst förlåt så krymper jag. Hur envist jag än håller fast vid att jag betyder något så finns det bara mindre och mindre att hålla fast i. Och jag blir rädd när det där förlåtet mer känns som en kladdig trasa slängd i mitt ansikte än som en tröst jag så väl behöver. Håller jag på att ge upp? Vi skulle kunna ha det så bra. Vi har det ju bra så många gånger. Men att få det där slaget i magen gång på gång gör mig svag. När blir det lättare att ge upp än att kämpa? Och det som gör mig mest ledsen och förtvivlad är att han har alla svar, att han har alla nycklar, att han med så lite möda kan göra det bra - men gör det inte.