Insikt

Vänner är det bästa man kan ha. Och har man så fina, goa vänner som jag har så är det ännu bättre. Tack alla ni (även om de flesta av er inte läser min blogg). Men mest vill jag tacka Linda. Tack för presenten Linda. Jag läste den i går kväll, vilka knasiga människor det finns. Ha ha. Vissa saker fick mig att tänka, ha så är i alla fall inte jag, och andra gav mig några spännande idéer... hihi... medan ytterligare några fick mig att tänka, jisses, jag har gjort värre saker än så, det var väl inget. Boken jag fick heter Bikten.

Och tack Linda för pratstunden, middagssällskapet och efterrätten. Det var gott, för magen och för själen.

När jag kom hem tog jag tjuren vid hornen. Det är så mycket mer än det jag skrev igår. Det har varit så mycket mer än vad jag kan skriva här. Men mina vänner fick mig att förstå vad jag behövde göra. Så när jag kom hem sa jag till Erk att vi måste prata. Det förstod han ju, han var som en ledsen hund som svansade runt mina ben. Men det är inte det jag behöver. Han kan inte lägga allt jag behöver i en säck och sen hälla det över mig när jag är förtvivlad. Jag sa åt honom hur jag känner, hur illa han gör mig och att jag inte kan leva så längre. Jag har levt så i alldeles för många år. En kort tid fick jag uppleva något annat, då visade han mig att det faktiskt går men nu är han tillbaka där igen. Och det går jag inte med på. Jag frågade varför han gör så och även om jag inte fick något jättetydligt, klart svar så beror det nog på någon slags oförmåga blandad med lathet och egosim. Men, sa jag, om man inte kämpar för sitt förhållande, om man inte orkar lägga lite möda på det varför fortsätter man då för? För att jag älskar dig, sa han. För att jag vill leva med dig och aldrig vill vara utan dig. Men då måste du jobba för det, för mig, varje dag, flera gånger om dagen, jämt. Annars går det inte, sa jag. Han förstod och han lovade att ändra sig, att jobba för det.

Men jag blir rädd. Om det blir så här igen. Om han går tillbaks efter ett tag. Hur ska jag orka då? Jag talade om det för honom. Jag sa att det här är inte något han kan slarva bort. Att det är riktigt, jävla allvar nu. Men hur gärna jag än behöver tro så finns där ett litet styng av tvivel i hitt hjärta.

Men jag har i alla fall insett att bollen ligger hos honom. Det ligger inte hos mig. Det är inte jag som ska kämpa och förtvivla och försöka och framförallt så är det inte mig det är fel på. Jag är inte värdelös. Jag är värd mer.