Hur gör man?

Ibland känns det som om jag sitter utanför och ingen ser mig eller ens vet att jag finns. Och tyvärr är det nog så också. Och ännu mer tyvärr så är det nog så att det är mitt eget fel. Jag vill ha ett jobb. Jag vill ha kontakter. Jag kan och jag vill. Men ingen vet ju att jag finns. Men hur gör man? Jag vet att man måste ringa och skriva och gå dit och höra sig för och ta reda på och erbjuda sig och nästla sig in och tjata och stå på sig och visa och berätta vad man kan. Men jag är så dålig på sånt. Jag tycker det är jättesvårt. Och framförallt så vet jag inte vem/vilka jag ska ringa/tjata på/skriva till/presentera mig för. Och ändå, överallt finns det ju möjligheter. Skolan anordnar seminareier och träffar och det ena med det andra. Det finns tidningar att läsa i och folk att prata med.

Men det finns två problem. Jag är feg. Och jag har barn.

Det är inte så lätt att engagera sig i massor av saker när man har barn. Jag är ju redan engagerad i saker. Förutom skolan och den tid det tar så är jag med i en skrivarcirkel, jag gör broschyrer och annat till vänner och släktingar, jag är kontaktperson i grannsamverkan och mailmellanhand åt polisen. Och så har jag ju ett hus och barn och katter och en trädgård och flera bilar och vänner och skrivlust och fotograferingslust och läslust. Och en man. Icke att förglömma. Fast visst skulle jag kunna klämma in några saker till. Det händer ju att jag blir alldeles tom som jag skrev i förra inlägget. Men inte massor av saker. Det skulle jag inte orka.

Och så det där med fegheten. Bara tanken på att jag skulle ringa någon och berätta att jag finns gör att jag börjar förringa mina kunskaper. Plötsligt kan jag ingenting.

Fast jag har i alla fall en sak jag ska göra. Jag har skrivit ett litet brev om mig själv och det ska jag skicka ut till olika företag. Som en intresseanmälan. För att visa att jag finns. Kanske kan det göra så att någon i alla fall tittar ut och ser att jag sitter där.