Rörigt

Det märks att ledigheten snart är slut. Mitt hjärna börjar varva upp. Måste skriva scheman till allt och alla, komma ihåg det och det. Tänka, tänka, tänka. Det är jobbigare än fysisk motion. Och det värsta är att jag inte vet allt redan nu. Har inte alla tider klara, har inte Wills schema än. Och jag vet ju inte hur jag känner sen om några veckor. Kanske vill och behöver jag mer tid då än jag skriver ner på schemat nu. Eller tvärtom. Visst går det att ändra men det vore bra skönt att ha alla tider färdigt redan nu så jag slipper ändra och glömma och fundera.

Det är krångligt att ha barn när man studerar. Mitt i allt ska man ha grupparbete och det antagligen en dag när man sagt att man ska hämta barnen tidigt och då ska man krångla med att ringa runt och försöka få nån annan som hämtar dom. Utifrån det så borde man kanske bestämma att de ska vara på fritids till klockan fem varje dag. Men det vet alla som har barn hur jobbigt det blir och slipper man så är det skönt. Och om jag nu skulle ha dom på fritids till fem varje dag och hämta dom tidigare de dagar det finns möjlighet så skulle personalen inte bli så glada och inte barnen heller för det skulle röra till det för mycket för dom.

Men jag har ju fixat det (med lite missar) de andra åren. Jag borde vara rutinerad vid det här laget. Och jag har ju farmor och farfar och mormor och morfar som ställer upp om jag inte hinner. Men var finns Erk i alltihopa kan man undra? Han jobbar hem pengar och sköter sig själv. Om vi skulle få ett barn till nån gång så kommer han att få vara pappaledig. Jag tar det första halvåret och han får ta resten. Med allt vad det innebär. Tyvärr så är det nog så att jämställdhet och att dela lika på hushållssysslor och ansvar för hemmet flyger ut när första barnet kommer. Det blir en vana att fixa allt och den vanan sitter i när man börjar jobba eller studera. Det är nog inte alls medvetet från någons sida, det bara blir så. Och sen står man där som mor och maka och undrar varför det är så tungt.

Jag hörde nåt bra förut. Att det är ansvaret som är jobbigt. Mannen kan mycket väl göra hälften av sysslorna hemma men tar han inget ansvar så är det liksom inte så mycket bevänt med det. Att bestämma är faktiskt rätt jobbigt. Man kan laga mat eller diska om någon annan säger åt en när och hur man ska göra. Att vara den som ser till att maten blir inhandlad och lagad och serverad vid rätt tidpunkt är många gånger jobbigare än att vara den som blir tillsagd och bara gör det.

Nu när vi var med våra kompisar på semester så blev det så väldigt tydligt. Vi var ute och åkte båt och när vi kom tillbaka till hamnen så satt alla bara där i båten och ingen gjorde nåt. Då ställde jag mig upp och försökte knyta fast båten vilket var väldigt svårt eftersom jag hade barn runt fötterna och inte nådde fram och båten åkte iväg hela tiden. Dessutom så är jag den minst sjövana i sällskapet. Min tjejkompis U satt med ett sovande barn i knät och försökt få männen uppmärksamma på att nåt behövde göras. Vi hade inte bråttom nånstans och det var ingen fara men båda U och jag blev väldigt frusterade över att kommunikationen var lika med noll.

Lite senare pratade vi om det och vi förklarade för våra män att vi tyckte att de skulle ta mera ansvar och säga åt oss vem som skulle göra vad. Vi är helt enkelt vana att ta ansvar för saker och ting men i en situation som vi inte behärskar så blir det konstigt. Då blir man lätt förvirrad och vet inte vilket ben man ska stå på och då är det skönt att nån annan tar kommandot.

Då säger Erk: "Men du U kan ju bestämma så gör vi andra som du säger".

Och det är ju just där skon klämmer. Hon ville ju slippa ansvaret. Precis som jag. För en gång skull. Vi ville inte slippa göra nåt bara slippa ansvaret. Vi hoppade gärna i land och band fast båten eller nåt annat bara nån annan tog på sig rollen som kapten och sa åt oss. För det är rätt skönt att bara göra ibland och slippa tänka och planera och vara den som alla förlitar sig på.

Men å andra sidan kanske jag kan söka jobb som chef sen.