Dumma jag. Nu är jag där igen. Osäkerhetens drottning. Jag blir så trött på mig själv för att jag inte kan lita på mig själv och min förmåga och för att jag ska ta åt mig. Teflon, teflon. Ge mig teflon. Ett kungarike för lite teflon.
Jag lät Erk läsa historien jag skrev i dag. Vad tyckte du? frågade jag. Varför jag frågar vet jag inte riktigt. Vad vill jag ha för svar? Konstigt nog så är det alltid hans svar som tar mig hårdast. Trots att han verkligen inte är någon som kan ge konstruktiv kritik på skrivna saker. Herregud han läser ju inte ens, människan. Och ändå så smakar det beskt. Det är lite platt i början, var hans kommentar. Huva, tänkte jag. Jag måste skriva om. Men sen tog jag mitt förnuft tillfånga. Det ska vara platt. Det är en sån historia. Om jag broderar ut så tror jag att meningen försvinner. Syftet med historien är viktigare än läsupplevelsen. Rätt sak på rätt plats. Dumma karl. Och dumma jag. Jag borde veta bättre än att fråga när jag inte vill ha hans svar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar