Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig

Jag hade sett fram emot en dag och kväll med familjen. Ha det trevligt och mysigt tillsammans. Äta gott och prata och bara ha det bra. Vi, liksom.

Visst vi har varit tillsammans men något har smugit sig in och stört. Det har varit något med Erk som jag inte kunnat sätta fingret på och jag är så känslig för hans humör. Är han deppig så tar jag genast på mig det och undrar vad jag gjort för fel. Dumma tankar som: borde jag ha städat mer, kanske han inte tycker om mig, trivs han inte med oss, är det något jag borde ha gjort men glömt? dyker upp och ger mig klumpar i magen. Och när jag frågar får jag inga vettiga svar. Jag får dra ur honom vad som felas. Efter en stund kröp det fram att han tycker det är jobbigt på jobbet. För långa dagar och att han inte hinner med annat han skulle vilja göra. Men måste det gå ut över oss? Kan han inte njuta av och med oss och glädjas åt att vi finns? Att han har oss? Det gör han väl iofs. Men jag fixar inte att han är så här.

Det känns lite ledsamt att vi skulle kunna ha kul och bra tillsammans och så blir det vakuum istället.

Fan, den här helgen blir visst inte alls vad jag hade hoppats på.