Tankar i en myrstack

Ooh, jag är lite nervös. Får inte glömma kaffet. Inte inspelaren. Inte papper och penna. Vad ska jag ha på mig? Frågorna! Dem får jag heller inte glömma. Ooh.

Hur mycket får plats i huvudet på en människa? Tankarna trängs som myror i en myrstack, ett gyllrande gytter av tillsynes ostrukturerat stim.

Jag slåss med mig själv hela tiden. Jag vill handla något men ska jag verkligen? Behöver jag. Tänk på miljön, på pengarna, på städningen, på tiden, på barnen, på livet. Jag vill göra något men ska jag verkligen? Stämmer det överens med vad jag står för? Vad står jag för? Borde jag formulera det tydligare så jag vet? Vad händer om jag gör så? Hur påverkas barnen? Hur påverkas jag längre fram i ett annat beslut? Varför bryr jag mig så mycket? Varför tänker jag så mycket?

Ibland tänker jag inte alls eller bara i snygga, svepande vindlingar. Hela jag är harmoni. Jag andas och vet precis. Jag är skön från tå till topp och världen ligger för mina fötter - om jag behöver den. Det är mjukt och grönskande varmt som en försommardag.

Men efter ett tag börjar jag undra. Ska det vara så här lätt? Ska även problemen kännas som välkomna middagsgäster? Ska skrattet vara så förlösande och är jag verkligen så jävla bra som det känns? Var kom all min styrka ifrån? Är jag ens berättigad att ha den?

Och då blir jag arg på mig själv. Jag tänker. Tankarna far. Jag förklarar för mig själv. Ändrar riktning, tar nya tag. Förklarar igen. Portarna öppnas och alla tankar rusar in. Glömde jag något? Hur ska det här gå? Borde jag? Ska jag? Måste jag? Hur, varför, var? Jag är tillbaka igen. Huvudet fullt av tankar som tänker utan att bry sig om annat än sig själva. Sammarbetet är långt borta.

Ooh, jag måste duscha, äta frukost, plocka ihop. Inte glömma något. Vad ska vi göra först? När måste vi åka? Vad ska vi äta? Mobilen! Är den laddad? Ooh.