Tvåtusenfemton

I dag skulle min hund ha fyllt 15 år. Min söta vovve. Saknar honom. I helgen var jag på springpride, det var kul att se på artister av olika kaliber och lyssna på Mian och Kalle. När jag kom in till stan blev jag stoppad av polis och ivägviftad åt fel håll. Det var för att ett gäng unga allvarliga pojkar i kängor och gröna jackor och ganska kort hår skulle gå förbi. Det känns sorgligt att de ska behöva ha besvär med att alla människor inte är precis likadana. Men det gjorde ju i och för sig att det kändes ännu bättre att gå med i paraden. Och när man står där och ser på alla människor så inser man att vi inte är så förskräckligt olika. Det är mer olikt att vara helt lika. Jag läste i tidningen i går att det var omkring tusen personer i paraden. Det känns ju bra.

Igår så köpte jag jord och blommor och planterade. Jag köpte fem säckar jord och de är både tunga och otympliga så när jag stod där och lyfte in dem i bakluckan och svor litegrann (hur lätt är det att lyfta en tung jordsäck från marken och in i en bil utan att få säcken mot kläderna?) så hörde jag någon som sa något. Jag tittade upp och där stod en äldre man.
- Oj, vad du lyfter och bär, sa han.
Och sen började han berätta om vad han odlar och har odlat. Ett år fick han tusen gurkor i sitt växthus. Vi pratade ett tag om växter och jord och odlingar medan jag lyfte in allt i bilen. Och sen kom hans fru. Hon såg mycket förvirrad ut, hon undrade nog vem jag var och om hon borde känna igen mig.
- Det här är min fru, sa mannen.
- Hej, sa jag.
- Se så hon lastar in jordsäckar, sa mannen vänd till sin fru, hon har lyft i allihop.
-Ja oj, sa kvinnan och tittade i bakluckan.
Vi pratade lite till och sen sa vi hej då och så åkte vi åt varsitt håll. Mycket trevligt.