Fasligt

Jag är inne i en skiterväljagi-fas eller orkarintebrymig-fas eller kanske en okejhoppapåmigomduvillmenjagkommerattslåförst-fas. Det är säkert snabbt övergående men lite skönt just nu. Jag kan gott erkänna att jag inte vill gå kursen. Första uppgiften är att svara på frågan: Vad är vetenskap? Med ordentliga referenser och belägg. Blä. Mitt svar blev att vetenskap är ett annat ord för gud, vi behöver förstå varför saker är som de är för då känner vi oss trygga. Och ärligt talat så orkar jag inte vara mer vetenskaplig än så just nu. Jag bara hoppas att fasen sitter i sig till i morgon när jag ska försvara mina åsikter.

Författare?

I dag fick jag en bok som jag har skrivit ett bidrag i. En bok om finlandssvenskar som flyttat till Sverige. Jag är med som andra generationens invandrare och har skrivit om min syn på Finland. Det var nog tre år sedan jag skickade in och jag hade glömt alltihop. Men det var kul att få boken och att läsa och så förstås jättekul att jag är med (även om mitt namn förstås är felstavat - som sagt jag förstår dig Kim).

Jag tror att katterna längtar efter våren de också. De springer runt som tokiga och sakerna flyger omkring. Igår lät det som om de flyttade möbler på övervåningen.

(vissa uppmärksamma människor kanske har märkt att jag brukar skriva dom istället för de och dem, det är väldigt jobbigt eftersom jag ofta skriver de av gammal vana och därför blandar de och dom och får gå in och ändra efteråt, så nu har jag bestämt mig för att helt enkelt försöka skriva de och dem hela tiden istället - ibland är det bara jobbigt att försöka vara modern)

Vår

Ni glömmer väl inte att vara med i min vårdiktstävling? Två modiga bidrag är inskickade men några fler behövs för att jag ska kunna utse en värdig vinnare. Så ös på.

Mera motion

Jag har haft en skön stund i snön med pulkaåkning och snöbollskrig tillsammans med barnen. Det är sånt man behöver. Sånt jag behöver. Vara ute och röra på mig.

Snart har det gått en månad sedan jag började med min diet men jag måste nog tyvärr säga att det gick åt skogen. De första veckorna gick skitbra men när jag åkte till Finland så hamnade jag ur spår. Det borde ju inte vara så svårt att fortsätta men jag blir så trött på mig själv. Trött på att jag inte bara kan göra det jag borde.

Egentligen handlar det inte så mycket om maten, största problemet är att jag rör mig för lite. På tok för lite. Vart jag än ska så måste jag ta bilen, det är för långt att gå när man bor på landet med flera mil till alla ställen. Jag sitter och jobbar vid datorn och måste ju det, men timmarna rullar på och jag kommer inte ut. När jag hade hund så var det annorlunda. Nu är det så förbaskat svårt att ta sig i kragen och gå ut.

Jag vill ha ett mer aktivt liv men jag vet inte hur jag ska göra. Det måste vara enkelt och något jag kan göra hemma eller till vardags. Något som är roligt och som ger resultat. Hjälp mig.

Tisdagstema - aktivitet

Det gick så fort så jag knappt hann med att ta kort.

Klart

Yes! Nu är jag klar. 19 sidor blev det. Allt utskrivet och klart i en plastficka. Bara att lämna in. Phu så skönt. Nu ska jag hämta barnen som åker skridskor hos farmor och farfar. Och krama lite på höggravida hunden. 9:e mars är det beräknat. Gissa vad jag ska göra sen.

Tillägg: sen är alltså sen när valparna är födda... inte senare ikväll...

Vårdiktstävling

Ovanligt nog så är hela familjen hemma redan. Halv fyra en måndag.

Den nya kursen verkar hektisk. Känns som om man ska vara engagerad vilket jag nog tyvärr inte kan kalla mig just nu. Men det blir väl bra ändå. Jag höll på att somna på eftermiddagsföreläsningen, inte av trötthet utan av syrebrist eller nåt sånt. Det är alltid samma sak i den lokalen. Fruktansvärt. Ögonen går i kors, hjärnan domnar bort och jag får sitta och nypa mig själv för att inte ramla av stolen.

Nu sitter jag här framför datorn och ska (snart) sätta igång och skriva färdigt det sista till förra kursen. I morgon kl 12 är deadline. Deadline vilket ord egentligen... dödslinjen. Hmm.

Det snöar, våren är långt borta. Kanske dags att börja skriva vårdikter för att locka fram den.

Det är ingen vår
i mina sår
men halt
där jag går
jag fryser
om mina lår
och längtar
efter får
oj nu blev jag svår
det är elektriskt
i mitt hår
och mitt hjärta det slår
snart
snart
är det vår
om bara värmen förmår
och vintern går

Åh vad bra den blev. ( jag vill bara lägga till att jag är smått ironisk här i fall nån skulle tro nåt annat och därför inte vågar vara med i min dikttävling) Skriv en vårdikt på rim så får du vara med i min vårdiktstävling. Lämnas under kommentarer. Priset är än så länge hemligt.

Kallt

Jag vill sätta mig i soffan med en filt runt mig framför ett trevligt tv-program med god mat på en tallrik och gott vin i ett glas och min familj bredvid mig.

Istället sitter jag framför datorn och fryser och försöker uppbåda tillräckligt med lust och pliktkänsla för att skriva klart.

Och Will står i duschen och piper för att det inte finns något varmvatten kvar.

Rapport

Redan söndag. Har skrivit färdigt en av sakerna till kursen. I morgon börjar nästa kurs. Jag vill inte. Skulle helst börja med exjobbet och jobba med mina jobb istället. Måste kolla upp om jag verkligen måste ha den här kursen. Fast det måste jag nog.

Fick goda tårtor på kalaset igår, mycket onyttigt men gott. Sen åkte vi till U och F och fick supergod mat och massor av vin. Och trevligt var det.

Jag ska åka och prata om ett nytt jobb i dag. Jobben rullar in och det känns riktigt bra. Jag har också bestämt mig för vad jag ska ta betalt. Efter många om och men har jag bestämt mig för att lyssna på mig själv och ta det som känns rätt för mig. Ett framsteg. Och så har jag skickat in papprena till skatteverket och bestämt mig för vad mitt företag ska heta. Och gjort visitkort.

Och så ska jag söka till en kvällskurs i finska som går i höst. Kul!

Det går lika bra med en insekt

Jag blir alltid så uppåt när jag har haft sex.

Mera kalas

I dag är det bara Boll och jag hemma. Pojkarna åker gokart. Mycket manligt. Boll och jag har tjejat oss istället och fixat frisyrer på varandra. Fast nu sitter vi vid varsin dator, Boll ritar och skriver och jag har gjort födelsedagspresent till U. Vi ska dit i kväll på middag och invigning av deras nyfixade kök. Men innan dess ska vi på ytterligare ett kalas, Erks brorsdotter fyller 12 år. Hon får biobiljetter. Jag har ingen fantasi när det gäller tolvåringar. Vad gör en tolvåring?

Kalaset igår var trevligt, födelsedagsbarnet blev glad för presenterna och vi hade en fikastund med mycket skratt. Sånt uppskattas av mig. Mera skratt tack.

Jag borde skriva färdigt det som ska lämnas in till kursen. Men det lockar inte. Och förresten har jag inte tid, jag måste elda i pannan och plocka ur diskmaskinen och fixa lunch innan vi ska åka på kalaset. Så det så.

Presenter

I dag fyller min yngsta systerdotter 8 år. Vi ska dit på kalas i kväll. Hon ska få bokmärken och Monster Mutt som är en monstertruckbil. Det var vad hon önskade sig och ett ögonblick tänkte jag att jag borde köpa något annat så hon inte skulle veta vad hon får. Men så slog det mig hur många gånger jag blivit besviken för att att andra gjort precis så med mig. För vad är meningen med att önska sig saker om man inte får dom av den anledningen att folk inte vill ge dom så man kan ana ett ögonblick innan man öppnar vad man kommer att få?

Gris

Defragmentering, diskrensning och tömd papperskorg

Något har hänt med mig. Saker poppar upp, plötsligt och oväntat, och får mig att förstå saker som jag inte sett förut. Sammanhangen blir klara. Förut när jag nuddade dom här sakerna och blev påmind om smärtan så blev jag bara ledsen och förtvivlad och tog på mig sakerna ännu mer. Nu så blir jag arg och tänker vafan, varför ska jag bara svälja allt?

Och när jag står där med svaren och ser allt klart så inser jag hur några små skitar i mitt tidigare liv har förpestat och förstört och om jag hade vetat då vad jag vet nu så hade jag sluppit vara så förbannat liten jämt.

Jag blev mobbad när jag gick i skolan. Jag skäms nästan när jag säger det. Mobbad, jag? Nej men de bara retades lite. Det var väl inte så farligt. Mobbing är mycket värre - se, där förringar jag mig själv igen. Jag duger inte ens som mobboffer. Men mobbad var vad jag blev. En kille kallade mig för fisken, för att jag hade så fula fiskögon. Du är så jävla ful, skrek andra efter mig i korridoren. Jag har blivit retad för mitt underbett. Folk har frågat varför jag står och ser så jävla sur ut för, för att mina mungipor pekar nedåt när jag är avslappnad och tänker på ingenting och minst av allt är sur. Sånt här sätter spår. Såna spår att jag ständigt och jämt och nästan omedvetet funderar på hur jag ser ut just nu, om jag borde le lite omärkligt och kisa lite med ögonen så de inte ska se så stora ut.

Min man är min älskling men han har en förmåga att trampa på mina ömma tår. Ingens åsikter har så mycket betydelse som hans. Så när barnen i går kväll bad mig att göra "tanten" (som är en grimas som ungarna älskar när jag gör) och han sa; Usch gör inte så där det ser för hemskt ut. Ja då tog jag åt mig, då blev jag den fula, äckliga lilla tönten igen. Fast den här gången så såg jag plötsligt varför. Jag kom ihåg alla dom där gångerna som jag blivit mobbad och jag såg ett sammanhang och jag blev förbannad.

Varför ska jag lära mig att inte ta åt mig? frågade jag Erk. Varför ska jag svälja och tänka att han menade inget illa? Varför är det inte du som ska tänka efter vad du säger? Om jag får känna mig värdefull, vacker och älskad så kanske jag så mycket lättare kan börja lära mig att inte ta åt mig. Då kanske jag snart, kanske redan i morgon kan få vara den stora fina människa jag egentligen är.

Och om jag älskar mig själv tillräckligt mycket så kanske jag tar hand om mig själv bättre.

Varje dag ska jag berätta för mina barn hur fina dom är. Varje dag ska jag berätta för dom att den som mobbar har problemet inom sig och att den som blir mobbad bara råkar vara ivägen. Jag kan ju se det nu, hur usla, små och fula liv dom där som mobbade mig hade. Jag borde ha slagit dom på käften då och tagit tillbaka min värdighet direkt. Tänka sig, att jag hittade den igen så här tjugo år senare. Och hela tiden har den funnits inom mig, gömd under en massa bråte. Och nu slåss jag med näbbar och klor för att få behålla den.

Skrikande barn och bubblande bröst

I måndags åkte vi hem till min kusin Petra som bor utanför Åbo. Jag har inte träffat henne på flera år och inte träffat hennes små barn. Vi snikade till oss sovplatser också eftersom vi skulle åka hem med båten tidigt på tisdagsmorgonen och jag inte hade lust att stiga upp mitt i natten. Det var väldigt trevligt att träffa dom. Mina andra kusiner (alltså hennes systrar) dök också upp och min farbror (hennes pappa). Och så fick jag förstås träffa hennes sambo också som jag tyvärr inte kunde prata speciellt mycket med eftersom han bara pratar finska och jag inte gör det. Jag har funderat på att läsa finska och tror att jag ska göra det i höst. Det vore ju faktiskt rätt skoj att kunna prata med folk när jag är i Finland, även om de flesta av mina släktingar pratar svenska. Men ändå.

Fast så mycket sova blev det inte. Will, Boll och jag delade bäddsoffa. En ganska hård och trång bäddsoffa. Jag låg stel som en pinne i mitten och blev sparkad på. Jag hade ont i mina ben halva dagen efter. Och mina små kusinbarn turades om att skrika fram till på småtimmarna. Klockan sju steg jag upp. Då sov alla djupt. Jag plockade ihop, väckte mina barn, skrev en lapp och smög ut.

Polisen filmade alla som åkte ombord på båten. Vi fick stanna bilen framför en polis och så filmade han på mig framifrån, på bilens regnr och sen på mig från sidan när jag åkte förbi. Ingen förklaring fick man heller. Kanske håller de på med en dokumentär om finska polisens jobb eller så letade de efter en hemsk brottslig. Dom hade kanske fått ett tips om att någon tänkte kapa båten och så tänkte dom att om dom filmar alla som åker ombord så kan dom ta reda på vem det är efteråt.

Vi badade bubbelpool på båten. Det har jag aldrig gjort förut men något ska man ju roa sig med. När vi satt där och bubblade för fullt så märkte jag att en gubbe satt och tittade på mig... eller på mig förresten... hans ögon var mycket passligt riktade mot mina behag som flöt runt så fint i bubblet. Han satt utanför själva badavdelningen på andra sidan en glasvägg och läste en tidning som han höll upp framför sig. Och hans huvud var vridet runt ett halvt varv för att han skulle komma åt att titta. När han tog ner tidningen och reste sig för att gå såg jag att hans fru satt bredvid intet ont anande. Vilken tur att han hade en tidning att gömma sig bakom. Själv tittade jag ner på mina bröst (som hade bikini-bh på sig ska jag väl tillägga) och undrade vad det var som var så intressant.

En sån där grej...

En utmaningsfråga från Linda: Om du fick träffa 4 personer som inte lever idag vad du skulle vilja fråga dem?

1. Min farmor - skulle vilja veta allt om hennes liv
2. Min mormors mormors mor - vilket datum hon är född
3. Astrid Lindgren - hur gör man
4. Min morfar - vad han tänkte och kände

Finland i bilder

1. Väntar på att få åka ombord på båten
2. Arbetsskadad - bra informationsdesign?
3. Stugan
4. Bastu
5, 6, 7 Pulka... rakt ner i diket.
8, 9 På äventyr, skulle vi lyckas ta oss upp för det branta berget och hitta civilisationen?
10. Snökoja
11. Björkar i snö
12. Istappar
13. På väg hem över havet

Hemma igen

Finns det något skönare än att komma hem? Fast jag har blivit konstig. Att sitta där i en stuga ute på landet i Finland utan dator, utan måsten, utan att kunna, ingen anledning till stress och bara lugn och ro framför mig. Huvaligen. Alla tankar blir till spindlar som planlöst kryper runt. Rastlösheten hoppar fram och skriker hej. Jag har haft så mycket så när jag plötsligt har ingenting så kommer allt till ytan som förut inte haft en chans att dyka upp. Jag antar att det är jag, det jag jag har letat efter... men återseendet var mer förvirrat än välkommet.

Men vi har haft det bra. Lugnt. Lugnt... vilket ovanligt ord. Många släktingar har vi hälsat på och så har jag läst.

Det första som hände när vi kom till stugan var att jag bröt av nyckeln i låset. Men en morbror kom med reservnyckel och så hjälptes vi åt att fixa låset. Sen var det eldning, pulkaåkning, träffa släkt, äta mat, läsa, vara ute, se på tv, bada bastu, sova. Och tänka. När man ligger i sin ensamhet, barnen sover, bara natten håller en sällskap. Då far tankarna runt. Jag kom på något jättesmart men orkade inte skriva ner det. Det är ju så bra så det kommer jag ihåg, tänkte jag. Jag undrar vad det var.

Att hälsa på mormor var en balansgång, prata om sådant hon kan ta till sig, tacka nej till mat utan att göra henne ledsen, bara stanna lagom länge.

Och så det här med mat. Jag har ätit helt fel mat hela veckan. Det är konstigt att det kan kännas så tydligt. Hela jag är i uppror.

Oj, det låter som om resan inte var så bra. Men det var den, bara det att allt blev tydligare. Men det är något bra. Det är inte fel att hitta sig själv även om jag fick lov att åka till en röd liten stuga i Finland för att göra det.

Herr Nilsson är redo

Snart dags att åka. Jag kommer att sakna bloggandet. Jag vill ha datorn med mig.

Bilen är packad, barnen har ätit. Förhoppningsvis har jag inte glömt något.

I går lyckades vi äntligen få till avslutningen på skrivarkursen. Vi var hemma hos en av tjejerna och det var trevligt. Jag fick en bok. Snällt av dom. Den ena tjejen var jätteglad för att hon gick skrivarkursen och tycker det har gett massor. Hon ska ta tjänstledigt och gå på skrivarlinje ett år. Det värmer att jag har fått igång hennes skrivarådra.

Erk jobbar i Stockholm i dag så vi ska möta honom på vägen och säga hej då. Kissarna får jag krama adjö till här hemma. Coffe sitter bredvid mig och mjauar lite. Han vill nog bli kramad redan nu. Boll står här med Herr Nilsson i famnen. Han har halsduk och varma kläder på sig. Det är bra det så han inte fryser. Herr Nilsson är en mjukisapa, ni ser honom tillsammans med Boll på den lite suddiga bilden som är tagen med mobilkamera.

Ha det bra nu allihopa!

Livet och döden

I dag begravs min farbror. Och i dag föds en ny liten varelse till världen, som också är släkt med mig. Jag åkte förbi mina föräldrar i morse och träffade min faster, hennes man och en av mina farbröder. Min pappa har sex bröder och en syster. Eller fem nu då. Fast för mig finns han kvar. När jag åkte därifrån så blev jag så sorgsen, inte lika mycket för min döda farbror som för dom som är kvar. Dom som fylls av ett tomrum och måste leva med det.

Min farmor och farfar var inte så gamla när dom dog. Åtta syskon blev kvar och trots att de inte har levt så nära varandra så har de ändå haft varandra. Vi har starka släktband, mina farbröder, min faster, mina kusiner och deras barn. Jag tror det beror mycket på att dom har haft ett behov att ha någon att höra till när deras föräldrar dog.

Jag fick precis ett telefonsamtal. Min kusin har nyligen fött en dotter. Hon ska heta Sally, efter min farmor. Och här sitter jag och gråter. Sorg och glädje och nervositet som droppar ner för mina kinder.

Livet är stort och oförklarligt ibland.

Nu måste jag packa.