Jag är inte lika hysterisk längre. Inte lika upprörd. Inte lika orolig. Inte speciellt ledsen eller arg heller. Det är skönt, det är lugnt, det är en stilla frid i mitt inre.
Fast ibland saknar jag mina åkturer i ångestkarusellen.
Men det man förlorar på karusellerna får man ta igen på gungorna.
Och faktiskt så trivs jag ganska så bra här på marken. Det ger liksom utrymme till att känna lite djupare när inte allt är en ständig bergochdalbana. Och det ger mig möjlighet att låta bli att känna någonting för allting. Det kan vara jäkligt skönt att skita i saker ibland. Rycka lite på axlarna och säga jaha ja och sen skaka det av sig och hitta på något roligare.
Det är nog många saker som gjort att jag hamnat här i filbunkslandet. Min ålder, våra utridna stormar, att jag hittat mig själv, den självkänsla som mitt jobb ger mig och min kostomläggning.
Det är skönt, himla skönt. Och jag tror nog inte jag saknar det så mycket i alla fall. Nu kan jag ju välja på ett annat sätt, styra mitt liv själv. Förut var jag ett frö för vinden. Det enda som är lite synd är att jag inte längre måste skriva av mig och då är det lätt att låta bli att skriva överhuvudtaget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är skönt att må bra. Och det gör du!
Din sista rad är så sann, så sann!
Ja, inte dumt alls. :0)
Jamen visst är det synd att det ska vara så, men jag kommer inte på nåt att skriva om just nu. Det står still.
Skicka en kommentar