Förvirrad och Döden

Jag tycker inte om att känna mig okunnig. Men ibland så räcker inte mina kunskaper till och jag vet inte var jag ska hitta dem heller. Mycket irriterande. Men nu något annat. Jag behöver sortera. Många olika saker som ska göras och jag vet inte var jag ska börja och exakt vad jag ska göra så jag sitter här och känner mig lite förvirrad. Behöver skriva av mig men vet inte riktigt om vad. Så det blir nog ett hoppsigt inlägg det här.

Ska möta upp Linda och vovvarna i dag och promenera lite. Ska bli trevligt. Jag tycker om när solen skiner och det verkar vara vår. Jag har lite mindre stressigt med jobb nu när jag har fått ordning på det som var bråttom. Fast jag har ändå en del att stå i men eftersom det inte är akut så pustar jag lite istället. Jag vill inte tänka på allt jag borde göra. Finska, fixa bilder, göra en logga, laga mat för att det finns mat som måste lagas innan den blir förstörd, duscha, åka till tryckeriet, handla, göra en inköpslista för mitt huvud är inte villigt att lagra saker i dag och nog en massa saker till som jag som sagt inte vill tänka på.

Äsch om jag skulle hoppa in i duschen och sen åka till tryckeriet. Det blir nog bra.

Fast jag måste skriva av mig om några saker till. Jag har en granne som jag egentligen inte känner. Hon skickar många, långa sms till mig hela dagarna. Det är rätt trevliga sms och jag vet nu en del del om henne, fast jag inte känner henne. Men jag har inte riktigt tid att svara på sms jämt. Det tar väldigt mycket tid. Så ibland låter jag helt enkelt bli att svara. Och ibland stänger jag av mobilen mycket tidigare än jag brukar och då ringer förstås någon som behöver få tag på mig.

I går ringde det en kvinna och berättade att en gammal man, som har ett torp inte så långt från oss, hade dött. Jag hade en del kontakt med honom (och hand kvinna) under några år. Jag var bland annat på hans kvinnas begravning och jag hälsade på honom i Stockholm en gång och jag hjälpte honom med en del saker. Och ibland chattade vi eller pratade i telefon. Han var rätt kul men också lite jobbig. Han kände sig förstås ensam och så tyckte han alltid att alla var så dumma mot honom. Ibland grät han lite i telefon för att ingen av hans släktingar brydde sig om honom. Men jag tror att hans sanning inte alltid stämde överens med hans släktingars sanning. Och det var svårt att förhålla sig till ibland. Under förra året så minskade jag medvetet ner på kontakten för att jag inte riktigt orkade och ville. Jag tänkte ibland att det skulle vara skönt om han dog. Och nu när jag vet att han är död så tycker jag att det är bra. Men inte för att jag är elak utan för att det var så synd om honom som var ensam och sjuk. Jag känner ingen skuld över att jag slutade hålla kontakt för det var nog inte riktigt min uppgift känner jag. Men det är sorgligt att han skulle få leva längre än hans kvinna gjorde, sorgligt att han skulle få vara så ensam även om han kanske mest var ensam i sig själv. Och lite sorgligt att jag inte kunde vara den som fanns där för honom. Men någonstans så måste man välja. Och jag valde mitt liv framför hans. Jag vill egentligen inte gå på hans begravning men jag känner att jag kanske borde göra det. För hans skull. Även om det låter tokigt. Men jag tror att jag ska låta bli och så ska jag nog istället gå till hans torp en dag under våren. För om han är någonstans så är det nog där.