Våldtäkt och romantik

Jag har läst en bok som heter Våldtäkt och romantik. En mycket intressant bok. Tankeväckande. Och här sitter jag nu med tankar som jag försöker sortera. Jag vet hur jag menar men det är inte så lätt att säga det högt för det är svårt att sortera dem i ordning. Så jag gör ett försök att skriva istället.

Boken handlar om att vi måste prata om våldtäkt. Att kvinnor genom samhällets inställning blir våldtäktsbara, kvinnor får lära sig att vara rädda för att bli våldtagna och därför sänder ut signaler om sig själva som offer vilket leder till att de blir våldtäktsbara. Och upplevelsen av våldtäkt blir skuldfylld just för att kvinnor alltid har fått lära sig att de måste akta sig och om de blir våldtagna så har de inte aktat sig tillräckligt. Så hur man än vänder på det så är det kvinnans fel att hon blir våldtagen och hon begränsar sig för att hon kan bli våldtagen. Och mannen går på nåt sätt fri från skuld även om han åker i fängelse.

Det står också i boken om att kvinnor är rädda, för kvinnor ska vara rädda, det är helt naturligt. Kvinnor kan inte använda kroppen fullt ut för om man är ett offer, en svag natur så kan man inte motsäga det genom att använda kroppen hur mycket som helst. Därför finns det tjejkast. Ett fjuttigt litet försiktigt kast för att kvinnan inte kan använda hela armen.

Mycket av det här stämmer ju, men som en generell bild av hur det är att vara kvinna. I många sammanhang påverkas vi av samhällets syn på kvinnan som underordnad och beroenda av mannen. Mannen är norm. Men under ytan så är det inte alltid så. Ganska ofta så är de riktiga rollerna helt annorlunda. Jag känner många kvinnor som inte alls är den kvinna som beskrivs här ovanför. Som aldrig har lärt sig att vara rädd, som inte kastar tjejkast och som inte tänker sig våldtäktsbara. Och just därför tycker jag att det är så konstigt att vi ändå tvingas in i könsrollsmönster.

Som kvinna behöver man många gånger slåss för att komma ur de klassiska kvinnofällorna men problemet är dels att man måste vara jävligt stark och jävligt envis och dels att man många gånger får låta bli att göra det där man vill för att man ska slippa göra det man inte vill. För att till exempel vara mamma innebär ju inte att man automatiskt vill ta allt ansvar för barn och hem, men heller inte att man vill slippa ansvaret. Och ändå så är det inte alls säkert att mannen i förhållandet är det starke, den som styr, den som tjänar mest. Men det finns ett osynligt, nästan oförståbart massivt motstånd runtomkring oss som tvingar oss att slåss för varje liten mänsklig rättighet just för att vi är kvinnor. Okej, inte alltid. För det händer faktiskt att kvinnor inte ens ser det där motståndet, och det man inte vet nåt om det lider man inte av. För det finns faktiskt kvinnor som inte har behövt lära sig att det finns. Och det finns kvinnor som bara känner av delar av motståndet. Men så länge det överhuvudtaget finns ett motstånd så är vi bara kvinnor utifrån vad mannen är. Tyvärr straffas vi kollektivt.