Tacksamhet

Att vara förälder är förknippat med många känslor. Oro bland annat. Det går ju inte att gå omkring och vara orolig hela dagarna, det får man försöka skjuta ifrån sig. Men ibland händer det saker som gör att man går runt med en ständigt molande oro som visserligen kan hålla sig i schack och inte göra så stort väsen av sig men som blir väldigt tydlig när den är borta.

Min son är fjorton år och har varit utsatt för allt möjligt i skolan, allt från lärare som inte alltid varit så vettiga till mobbing och ren misshandel. Många gånger så var det ändå bra i skolan vilket gjorde att han fick fortsätta gå där. Han är väldigt social, har lätt att få vänner, är trevlig och nyfiken. Och för det mesta en glad person. Men under den jobbigaste tiden så var han inte så glad. Jag har väldigt lätt att känna av folks sinnesstämningar, kanske speciellt min familjs och det påverkar mig mycket om de inte mår bra. Ändå var det inte så lätt att ta på, inte alltid uttalat eller tydligt.

I höstas så bytte han skola. Första dagarna var det lite jobbigt men sen har det rullat på. Och det slår mig varje dag hur glad han är. Han är en människa som trivs med livet och det är väldigt uppenbart. Och jag är tacksam. Det är skönt att inte behöva oroa sig hela tiden, det är skönt att se barnens glädje och höra deras prat och skratt.

Det är en konstig tanke att det borde vara självklart men att det inte är det. Hur kan det vara så? Många yttre omständigheter kan man inte göra så mycket åt men att ett barn ska känna sig tryggt i skolan borde vara en självklarhet.

Jag lyssnar på hans lek med hunden och allt han berättar om saker han upplever och intresserar sig för. Jag lyssnar på musiken han spelar på hög volym, jag lyssnar på hans protester mot att gå och lägga sig och behöva hjälpa till med disk och städning och jag är tacksam. För att han får vara en vanlig och glad tonåring.