Smurftå

I morse tog jag på mig träskor och gick ut och tömde kattlådan. När jag skulle in igen så fastnade en sopborste som står på trappen under dörren. Och det vet ju alla att träskor är hårda, så jag sprakade till borsten. Men jag missbedömde hårdheten i sparken och jag missbedömde var det hårda på träskon sitter så nu har jag en blå stortånagel. Aj, aj, aj!

Jag har fått akut mys-, snö- och jullängtan. Jag vill vara ledig, jag vill städa, jag vill pyssla, jag vill mysa med levande ljus (ja alltså inte mysa med dem) och jag vill gå ut och åka pulka med barnen, ta promenader i snöig skog och umgås med vänner och familj. Jag vill ha vintrig december!

I går så var jag hos en vän och kollega och vi utbytte tjänster. Hon coachade mig till att komma fram till vilka mål jag har, vad jag vill och vad jag ska sträva mot. Mycket bra! Jag i min tur var som ett stöd i hennes funderingar och så gjorde jag en bild åt henne, en slags symbolbild som hon kan ha för att se sina mål. Jag ska göra en symbolbild till mig själv också. Det ska bli en pyrenéerhund eftersom det symboliserar den känslan jag vill förmedla i mitt professionella och sociala liv.

Jag letade reda på några papper jag skrev i en kurs om personligt ledarskap för snart två år sedan och det visade sig att jag har nått målen jag satte upp väldigt bra. Jag tror att det är viktigt att skriva ner vad man vill för då blir det mycket tydligare vad man strävar mot. Ord som sägs högt och skrivs ner blir liksom lättare till sanningar. Därför ska man inte säga negativa saker varken om sig själv eller andra. Det pratade jag med Will om igår då han som den tolvåring han är inte gillar en tjej i klassen och fällde ganska hårda kommentarer om henne. Jag berättade om hur lätt det är att uttalade ord kan bli sanna, om man varje dag säger att någon är ful så kommer den människan snart att tro på det och bli ful. Och jag pratade om att vi alla borde prova på nya saker lite oftare. Vi borde lära känna människor som vi egentligen inte alls tror att vi kan ha nåt gemensamt med eller kan bli god vän med. För om vi alltid bara umgås med de som är precis som vi, gillar samma saker, pratar likadant och har samma värderingar och liknande kläder så utvecklas vi ju inte heller. Att möta våra tveksamheter, våra rädslor och våra obehag leder oftast till att vi blir större som människor och att våra hjärtan växer och får rum för många fler. Jag tror att han tog till sig av det jag sa.

Jag håller ofta till på en diskussionssajt om lchf-kost och där har jag mött massor av kärleksfulla, omtänksamma människor som ju faktiskt inte har nåt mer gemensamt med mig än den kost vi äter. Internet kan kanske vara av ondo i vissa fall men här kan man möta människor och få direktaccess till deras tankar istället för att hindras av utseende, klädstil och situationer vi inte kan påverka.

Jag tror att det många gånger är lättare att älska utan ögon.