Födelsedagen

Den här morgonen för tio år sedan födde jag barn. Och nu har jag en tioårig son. En son som har nästan lika stora händer och fötter som jag. En son med egna tankar och ett eget liv. Så mycket större än vad jag kunde förstå då när jag med stor mage och jobbiga värkar krampaktigt höll i Erks tumme och hoppades att det snart skulle vara över. Och det lilla barn som kom ut och som jag inte riktigt vågade tro var min. Fick jag hålla honom? Ta upp honom ur den lilla plastlådan han låg i utan att be om lov? Världen var en annan den dagen vi åkte hem från BB. Förevigt förändrad.

Men jag gillar den här världen. Den är bättre. Jag har mina barn och min man, vårt hus och våra katter. Och så våra vänner förstås. Igår var de här och firade Will. Vi grillade och satt ute och pratade till sent. En alldeles ljummen och härlig kväll. Några stannade lite längre och då gick vi ner i baren och spelade skivor. Vi bestämde att vi ska ha en vinylkväll i höst. Men utan barnen. Det blir nog lugnast så.

Jag testade ju mig i torsdags. När jag satt där i väntrummet så kom en av älskarna in. Läkaren trodde det var min man. Nä, sa jag. Men jag sa inte att det var en älskare. Min erfarenhet är att de inte riktigt fixar att man är för öppenhjärtlig. Det är helt okej att säga att man var på krogen och liksom råkade få nån med sig hem och i fyllan och villan glömde kådis. Men att säga att "jo min man och jag vi brukar bjuda hem folk till oss som vi har sex med, det är en liten hobby vi har" det funkar inte riktigt. Då blir de konstiga och får nåt förvirrat i blicken och så rycker det i pekfingret. Ajabaja så får man inte göra.

Jag har ont i huvudet. Kan bero på vinet och likören jag drack igår. Kan bero på åskvädret som hänger där långt borta och funderar på att komma hitåt. Kan bero på menssmärtorna. Kan bero på för lite sömn pga av en liten Boll som sov i våra sägar i natt. Jag vill ha choklad.

Har precis läst ut Mannen under trappen av Marie Hermansson. Den var bra på ett obehagligt sätt. Sanningarna är förvirrande många och man vet inte riktigt vad som är vad.

Jag har inte berättat för nån om den här bloggen. Det känns rätt befriande. Jag kan skriva vad jag vill, folk kan läsa, men ingen vet. Jag får fundera på hur jag ska göra.

Nu ska jag i alla fall fundera på om jag ska orka samla ihop familjen och åka karusell.