Plattfall

Jag var på väg att kravla mig upp ur gropen när jag blev nerputtad igen. Livet är jävligt tufft ibland. Min mage gör lite ont och jag längtar, längtar, längtar efter påsklovet så jag får ha mina barn nära mig, andas och hämta kraft.

Will fick stryk i skolan häromdagen. Knytnävsslag rakt över munnen, sparkar och slag. Han blev så ledsen och arg och rädd så han sprang bort. Jag åkte runt och letade efter honom i en timme innan jag fick reda på att han hade tagit sig hem. Mötet dagen efter med killen som gjorde det var både bra och mycket sorgligt. Hans standardsvar var - jag bryr mig inte, mina föräldrar bryr sig inte. Naturligtvis var hans föräldrar inte där.
- Men jag bryr mig, sa jag till honom. Jag bryr mig både om dig och om Will. Jag vill inte att någon av er ska känna sig otrygg i skolan eller fara illa på något sätt. Vi är inte här för att skälla på dig utan för att se till att det här inte händer igen. Varken att du slår Will eller att Will hämnas på dig.

Kanske, kanske gjorde jag en liten, liten skillnad i den stora värld som sviker våra barn. Kanske.

I dag har jag varit teamledare för första gången. Det har också varit tufft. Inte alls som det med Will men visst är det något som kräver en hel del. Det kändes bra och jag tror att jag gjorde ett hyggligt jobb men det är ändå så att jag bra gärna skulle vilja släppa allt och krypa ner under täcket en stund och pusta ut.

Boll är sjuk i dag. Hon är en trygg och modig liten människa som lugnt kan vara hemma själv i några timmar och det är jag glad för. Vissa saker är inte så lätt att strunta i för att man har sjuka barn. Och ändå så är det ju så klart barnen som är viktigast av allt.

Det är jävligt tufft att ha ansvar. Men mycket lärorikt, utvecklande och givande också.

Fast fy fan för alla som sviker barnen. Fy fan för dom.