Det gungar till

Helt plötsligt så ställs saker på ända. Allt är som vanligt utanför men ordningen inuti har störts. Rubbats en aning. Jag kan nog säga att jag är lite frustrerad. Saker kommer mig inte ur händerna som jag vill att de ska göra.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja.

Jag har bestämt mig för att jobba hela sommaren. Jag har inte haft nåt överflöd av jobb så det känns ju rätt och riktigt att ta varje tillfälle i akt. Och jag styr ju mitt arbete själv så vill jag ha en ledig dag så är inte det några problem. Problemet är att i början av sommaren så är tiden oändlig. En bit in så krymper den i rask takt.

Det har kommit in en del jobb och andra projekt här i början av sommaren vilket ju känns jättekul. Jag tycker nog att jag har det mesta under kontroll men den jobbade tiden och den fakturerade tiden stämmer liksom aldrig överens. Trots att jag skriver upp när jag jobbar. Så om jag skulle jobba bara den tid som jag fakturerar för så skulle jag har en hel del tid till att läsa, gå ut och gå, hitta på skojiga saker med barnen. Men det har jag inte riktigt. Fast visst en hel del tid går ju åt till mitt projekt också.

I alla fall så vill jag ju jobba, jag vill få in pengarna och det är kul att jobba. Men jag vill också bara släppa allt och vara ledig ända in i märgen emellanåt. När vi åkte till Finland så trodde jag ju att jag skulle få vara det men jag var blev tvungen att jobba en del där också.

Det här gör mig frustrerad. Det gör också att jag sover lite oroligt och känner att jag behöver stiga upp tidigt för att hinna med och lägga mig sent av samma orsak. I måndags så lovade jag barnen att vi skulle gå på bio. Vi tog den sena bion för att jag skulle hinna jobba färdigt. Jag jobbade alltså från morgonen till strax innan vi skulle åka på bio. Och kände att jag egentligen borde stannat hemma och jobbat mera. Men sen insåg jag att det handlar om att vara tydlig mot mig själv och mot kunder och kollegor. Jag måste säga ifrån att jag inte kan jobba dygnet runt när jag inte ens kan ta ut någon lön än.

Så nu funderar jag på att ha en ledig dag i veckan när jag bestämt inte jobbar alls oavsett vad som händer. Går det månntro?

Sedan har det hänt andra saker som rubbar mig. Som på utsidan inte spelar så stor roll men som gör att något gungar till inom mig. I går fick jag veta att min fem år äldre svägerska väntar barn. De har tre ganska stora barn och nu väntar de tvillingar. Det får mig att inse saker som jag inte riktigt har erkänt för mig själv. Jag vill ha ett barn till. Men det finns så många om omkring så jag har inte velat ta det till mig. Skulle jag räkna upp alla för och mot så skulle mot bli en lång lista och för kanske bara en enda rad. Att jag vill. Och så rör det upp känslor jag gömt undan. Vetskapen om att vi kunde haft ett barn till men att vi valde bort det. Och att jag aldrig riktigt sörjt mitt bortvalda barn.

Jag är också frustrerad över att jag väntar. Jag väntar på att jag ska gå ner ordentligt i vikt så jag kan göra en massa saker. Och jag väntar på att jag ska börja tjäna pengar så jag kan göra en massa saker. Och jag väntar på tid så jag kan göra en massa saker.

Men om jag dör i morgon. Vad gör då allt den här väntan för nytta?