Jävla (brist på) pengar

Det händer att jag tänker att jag behöver en blogg. Men det har jag ju. Borde kanske använda mig av den lite mer.

Jag undrar om jag är på rätt spår, om jag bara är lat eller om jag har missat nåt. Ibland är allt så segt och jobbigt men så får jag in ett jobb som är precis det jag är bra på och gillar och då kommer den där braiga känslan tillbaka. Och så det här med att jobba hemma, ensam. Jag tycker mest om att vara ensam tillsammans. Ensam ensam är inte kul i längden. Och så kommer tankarna på pengar, kommer jag någonsin att tjäna pengar? Jag har aldrig tjänat bra med pengar under någon längre tid. Varit arbetslös, studerat, föräldraledig och haft tillfälliga jobb och så nu egen företagare med mest utgifter och väldigt lite inkomster. Jag är 37 år och har aldrig tjänat nog för att kunna försörja mig på ett vettigt sätt. Jag jobbar mycket och jag lägger ner mycket tid på mina barn vilket jag tycker borde vara värdefullt i ett större perspektiv. Ändå står jag här och blir försörjd av min man (och i viss mån av mina föräldrar eftersom de ofta köper kläder och saker åt barnen), utan honom (och mina föräldrar) skulle jag kunna lägga ner hela mitt liv känns det som.

Fast pengabristen har ju gjort att jag blivit väldigt bra på att använda pengar på ett hållbart sätt. Men va fan. Jag vill kunna köpa mer kvalitet, jag vill inte behöva känna en darrning inombords för att sonens busskort kostar 580 kr i månaden. Speciellt inte som han behövt byta skola för att han i den andra skolan blivit misshandlad, mobbad, retad, hånad. Jag kan ju inte säga att han ska gå i en sådan skola för att vi inte har råd med busskort. Jag vill kunna köpa bra mat som är hållbar i alla led, jag vill kunna gå på bio ofta. Jag vill kunna köpa skor till mina barn som de inte får ont i fötterna av.

Jag är less. Det är vad jag är. Less på att jobba häcken av mig för ingenting. Less på att vara ensam och känna mig osäker.

Fast annars är det bra.