Einarrapport

Einar är en skojig person. Hemma hos mormor och morfar så brukar han ligga på understa trappsteget och sova. Här hemma så har han börjat klättra upp några steg i trappan och så sitter han där och gnäller lite. Där uppe är ju katterna och barnen och här nere är ju jag. Svårt att välja. Och så får han egentligen inte gå i trappen eftersom den är brant och hal och han har ramlat ner några gånger.

När jag dammsuger så blir han alldeles knasig. Då skäller han och försöker bita dammsugaren. Aja baja, säger jag.

Han ska alltid följa med mig in på toaletten även om det egentligen är jättetråkigt. Ibland får han frallefnatt och rusar som en tok fram och tillbaks i hela huset. Han gillar att leka tafatt med Boll och ibland när han har sitt tuggeben så kommer han och kastar det på mig för att jag ska skoja med honom.

Han ställer sig ofta på bakbenen med framtassarna på något. Han ser ju lite bättre då eftersom han inte är så stor. Hans skinn veckar sig precis ovanför den lilla svansstumpen när han står så och det ser ut som han har en för stor pyjamas på sig.

När han vill leka med katterna så står han och skuttar fram och tillbaks. Alltså framtassar, bakben, framtassar, bakben. Katterna nappar aldrig. De sätter sig under en stol och fräser och Einar fattar ingenting.

Han är lite feg men samtidigt nyfiken. När vi möter någon ny människa som är lite för på så skäller Einar och gömmer sig mellan mina ben. Eller så ställer han sig med framtassarna mot mina ben och piper:
- Lyft upp mig matte!

Einar är kärlek.