I skogen

Det är skönt att gå ut i skogen. Jag blir glad varje gång. Det spelar ingen roll om det regnar, är kallt eller grått. När jag var liten var jag ofta ute i skogen. Då lekte jag indian, byggde kojor eller gjorde dammar och vattenfall i bäckar. Eftersom vi skaffade hund när jag var 12 så fortsatte jag att gå ut i skogen och när jag flyttade hemifrån så skaffade jag hund direkt och kom ut i skogen då också. Men sen så dog ju Rossi. Jag blev utan hund, fick massor av annat att göra och glömde bort att gå ut.

Nu har jag ju Einar och blir påmind varje dag om att det är dags att gå ut. När han börjar fnatta runt så är det bara att kliva i stövlarna och traska iväg så han får springa av sig. Och varje gång så blir jag glad. Skogen är fantastisk. Den står där så lugn, grön och mjuk och bara finns.

Jag tränar med Einar varje gång vi går ut. Då ska han gå bredvid eller bakom mig när vi går på vägen. När vi kommer in i skogen så får han gå lös och springa lite som han vill. Men han har hela tiden koll på mig och vart jag går. Det är han som följer mig och inte tvärtom. Ibland vill han fnatta i väg men när jag gör som Cesar Milan säger och känner mig som en ledare så följer han mig. Det är fantastiskt.

Han får heller aldrig gå ut eller in först. Lydigt sätter han sig på trappen och väntar på att jag säger varsågod. Samma med maten. Det känns bra. Jag tror han mår bra av det.

Einar är en mycket glad hund. Han blir bara lite ledsen när jag är för långt i från honom. Som i morse när jag var på möte. Då fick husse visa honom att jag inte var hemma eftersom han trodde jag var på övervåningen. Sen när jag kom hem så blev han jätteglad och ville upp i famnen. Lyckligt somnade han i min famn och fast det var lite obekvämt ville han inte alls gå ner.

Hund och skog är en del av mig, det känner jag tydligt. Det har varit några vilsna år när jag var utan dem. Nu är ordningen återställd.