En stolt mammas visa

Det är så lätt att bli så där klibbigt försökande.
Man vill så man blir blå.
Ni har väl sett dem, kvinnorna? De som försöker, som vill, som springer runt som myror med något förtvivlat vilt och överslätat leende i ögonen.
Mammor, allt som oftast. Fruar till upptagna män.
Såna som jag.
Vi kokar mat för ett helt kompani, vi hittar på lekar och vi lirkar oss vant mellan grynnorna i vardagslivet. Vi ser syltburken sekunden innan den far i golvet. Men hinner inte ta den. Vi flyttar mjölkglas som kommer att spillas ut och vi bjuder potatis innan det är slut på tallriken.
För att förekomma katastrofer.
Ett steg före gör livet lättare.
Vi kan förutsäga saker. Inte för att vi besitter övernaturliga förmågor utan för att vi har varit med om det så många gånger och för att vi har förmågan att läsa av människor i vår omgivning.
Vi vill så väl, försöker så mycket. Tjatar oss blå.
För din skull.
Och du suckar, sliter dig loss och går.