Åka fel

Hörde på radion om en kvinna som råkade sätta sig på fel buss. Hon kom hem 25 år senare. Hon hamnade över hundra mil hemifrån och kunde inte språket så hon fick tigga för att överleva. Efter fem år tog sociala myndigheter hand om henne och trodde hon var stum. Efter ytterligare ett antal år förstod dom plötsligt att hon kunde prata och att hon hade en familj som väntade på henne. Jobbigt sånt där. Kanske därför jag inte åker kollektivt så ofta.

En gång när jag skulle åka buss så kom aldrig bussen. Där stod jag mitt ute på landet och kom ingenstans. En annan gång skulle jag åka tåg till Göteborg och då hade tåget blivit inställt. Jag skulle byta i Katrineholm så jag fick åka taxi dit. Det var bara det att taxichauffören var egentligen en sån som kör skolbarn så hon körde så sakta så jag missade det tåget. En annan gång skulle jag åka hem från Stockholm men ingenstans stod det varifrån tåget skulle gå. Och köerna till informationen och biljettluckorna var så långa så när jag äntligen fick reda på att det var en buss och inte ett tåg jag skulle åka med och varifrån bussen gick så hade den redan åkt. Så jag föredrar att åka bil.

Men å andra sidan så har jag blivit stående vid vägkanten massor av gånger när jag kört bil. Ett tag var det så vanligt förekommande så jag nästan blev förvånad om det inte hände. Mycket har det berott på att jag under större delen av mitt körkortsliv har haft bilar som varit runt 30 år och äldre. Men man vänjer sig. En bil hade den egenheten att bränslepumpen la av ibland. Då fick man gå ut, öppna motorhuven och putta till pumpen så den tickade igång. Sen var det bara att köra vidare.

Jag har lärt mig att mobiltelefon, reservdunk, startkablar och rep är bra att ha med sig. När man är så pass förberedd så kan man alltid hjälpa andra som blivit stående. Och det gör jag gärna. För när jag stod där vid vägkanten så var det aldrig någon som stannade och hjälpte mig. Och det hade jag nog uppskattat.