Plötsligt somnade dom allihopa. Och här sitter jag för mig själv framför en skärm och filosoferar. Ska jag gå och lägga mig och riskera att hamna i ett tillstånd då sömnen är för långt borta och viljan att inte störa är för nära? Då läsning eller snuskiga tankar och tillhörande förnöjelse är för påtagligt och ensamheten i en stirrande blick ut i mörkret är för stor. Ska jag istället sitta kvar här och söka någon slags gemenskap bland ettor och nollor eller ska jag titta på tv, zappa bland kanaler utan mening och se fönstren som tomma svarta hål ut mot evigheten?
Plötsligt blev det tyst då alla tog sömntåget medan jag står kvar på stationen. Chokladen i kylskåpet känns som min ende vän. Om bara Ally var här eller Jerry. Men det finns ju en dörr som står på glänt... en varm man som jag kan lägga mig nära, nära... hud som jag kan smeka... Om jag rör vid ställen som kanske inte sover? Om jag bara känner litegrann... kanske vaknar han då. Kanske ger han mig en stund att skingra mina tankar på. Kanske ger han mig ett sömnpiller så jag somnar nöjd och leende, i en sovkupé på sömntåget, på väg mot drömmarnas rike.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar